Just A Game

Kapitel 105

PÅ HUVUDVÅNINGEN

De sprang fram till Wille och försökte skaka liv i honom. "Shit, vi behöver papper!" sa Felix när hela hans hand täcktes i blod från Wille. Ogge stod fundersam. "Det kanske är huset som har någon bieffekt och som gör att han reagerar såhär", sa han. Nu låg Wille helt livlös. "Han har ingen puls!" sa Felix efter att han hölt i handleden. "Vi måste få ut honom". Oscar, Ogge och Felix bar upp honom på axlarna och släpade honom genom folkvimlet där han fick spela drogad och avtuppad. Det fanns inte en chans att de skulle kunna öppna lönndörren såhär offentligt.

Willes ben skrapades nerför stentrappan men så fort de var utanför och rörde vid mark började det rycka i Wille. Han vaknade till och drog djupt efter andan som om han hölt den hela tiden inne i huset.

DITT PERSPEKTIV

Det där vadet. Det där dumma vadet. Jag ville inte ens ställa mig frågan varför jag gjorde det men troligtvis var enda anledningen på grund av att Omar trackade mig. Jag skämdes så in i berget av det. Självklart hade Felix inte varit otrogen och det var inte ens värt att slå vad om. Jag satt nu intill väggen igen och väntade spänt på Felix återkomst. Vad kunde ta så lång tid?

Omar sa inget mer. Det hade han inte gjort på en väldigt lång stund och tänkte säkert heller inte säga något för den delen. På något sätt hade det varit tillfredsställande när han pratade med mig och besvarade mina frågor och nu när det blev tyst kändes det som om han var påväg att glida iväg tillbaka till sin vanliga roll. Jag förstod att han förr eller senare ändå skulle göra det men jag ville inte det ännu. Jag ville inte att de sista orden vi sagt till varandra skulle vara "slaget" eller något annat liknade som hade med vadet att göra. Jag tänkt efter på vad vi annars han säga men hela tiden dök 'slå-vad-grejen' upp och fick mig blunda hårt av skam. Men så minns jag plötsligt en grej som han sa men som jag aldrig fick svar på. -När jag hotade om att jag skulle lämna och han sa "Det finns saker här som du också vill ha".

"Vad var det för sak här som jag ville ha?" frågade jag. Omar vred huvudet åt mitt håll och höjde trött på ögonbrynen. "Du sa att det fanns något här som jag ville ha", upprepade jag. Han svarade inte. Hade han redan hunnit bli som vanligt igen? "Mig? Ställ dig i kön som alla andra", svarade han. Jag suckade. "Det var inte dig jag ville ha", sa jag med ett försök till vänligare ton. Omar såg bara bara förbryllad ut som om det vore en överraskande nyhet. Men jag såg tydligt på honom att det var något han hemlighetshöll. "Vad menade du?" frågade jag.

"Att du inte är fucking ensam. Jag har ju förfan varenda jävla.."

"Men det du sa tidigare!" avbröt jag.

"Felix?" och nu jävlades han bara.

"Sluta.."

"Tänk dig hur tjejen ser ut. Säkert korean, lång, modellkropp och en sån där gnista i ögonen så man ba faller.."

"Men sluta, snälla!" sa jag och började själv få tankar angående det där. Han slutade.

Jag reste mig bestämt upp och kände hur kinderna blossade av mitt temperament. "Du är seriöst störd! Jag trodde vi skulle föreställa vänner. Du får klara dig själv ditt svin!" sa jag innan jag vände på klacken.

(LÅTTIPS: Snook-Mister cool)

"Ey, d/n, glömt något?" hörde jag bakom min rygg. Jag visste inte om jag orkade med mer men denna gång skämtade han inte. När jag vände mig om stod Omar upp, lutade lite mot väggen med ett snett flin över läpparna och höll upp något i handen. Något rött och litet. Det dröjde inte länge förrän jag kände igen flaskan och det fick mig springa fram. "Min parfym!" sa jag men stannade förskräckt vid väggen som jag inte ville innanför. Jag andades ut men log "Var hittade du den?" frågade jag och sträckte min hand efter den. Då drog Omar undan. Min glatt överraskade min försvann i samma ögonblick som min stirrande allvarliga blick tog över. "Ge mig min parfym, Omar", sa jag och svalde hårt. Jag skickade in handen snabbt för att få tag i den men var snabbt ute igen efter ett misslyckande för Omar lyfte den högt så det blev en omöjlighet för mig att ta tag i den. "Du tror väl inte den är gratis?" flinade han.

"Den är min".

"Och vad är du villig att göra för att få tillbaka den?"

Jag suckade tungt. "En byteshandel?" frågade Omar. "Vad ska du ha då?" frågade jag och började redan ana oråd. Han lutar sig fram roat "Tre ord från dig. Tre ord som du alltid viljat säga och som du kommer säga", sa han. Jag nästan gapade samtidigt som jag blinkade till. "Vilka slags tre ord menar du?" undrade jag. "Haha, du vet vilka. Tre ord, tolv bokstäver.. Så jävla enkelt", sa han och var nu riktigt nära mig. "Aldrig. Varför i hela världen skulle jag säga det till dig?"

"För att det är sant, jag kan läsa tankar.."

"Nej, det kan du inte".

"Nänä, ok", himlade han med ögonen. Jag såg djupt in i Omars ögon, vilket inte var enkelt så överlägset som han smilade. "Jag kommer aldrig i mitt liv säga dom orden till dig", sa jag sammanbitet. Smilandes blev ännu större nu. "Jo, det kommer du. Du kommer säga det till mig".

"Till vem sa du?" undrade jag.

"Till Omar king Rudberg. Innerst inne stämmer orden", sa han. Hans flin smittade och plötsligt låg det också på mina läppar. "Vet du, du har rätt. Det stämmer verkligen. Jag känner verkligen så och har nog faktiskt alltid gjort det. Kommer alltid att göra..", började jag och fick en oväntad reaktion från Omar. "Och vet du, jag ska nog säga dom där orden precis nu till honom", sa jag. Omar var överraskad men höll ändå fats vid sitt överlägsna flin "Kör på och sen kan vi säga att jag vann vadet ", sa han och var redo att ta min utsträckta hand. Då skulle han dra över mig till andra sidan och jag skulle förbli där. En millimeter kvar och jag såg lika lurigt och längtande mot Omar som han gjorde mot mig. Men i sista sekund drog jag tillbaka. "Jag ska säga dom orden nu.. Till min pojkvän, Felix fucking Sandman!" jag höjde snabbt på ögonbrynen med en min jag aldrig kunnat visa Omar förut 'besegrad'.

Därefter vände jag på klacken och gick ut.

Det var folk vimmel uppe och trängseln kvävande. Helt oväntat krockade jag in i en tjej. När våra ansikten möttes var båda två förvånade. Det var Lilian, Omar och Willes Nr 2.