Just A Game

Kapitel 47

Jag ryckte till. "Varför är vi mittersta Sverige?" Frågade jag och började genast ångra min packning för inte visste jag att det var så här långt vi skulle. "Det är Mannys hemstad och de flesta av hans kumpaner bor också här", förklarade Ogge. Wille satt tyst med sin mobil ända tills vi körde in på parkeringen till ett hotell. "Är ni helt sär? Vi kommer bli spårade direkt om vi tar in på hotell", sa han. "Dra ut huvet ur röven, vi kommer checka in i någon annans namn såklart", sa Oscar och öppnade bagageluckan där alla hans grejor låg. Jag klev också ur bilen som alla andra och såg upp på byggnaden där vi tydligen skulle sova. Det var stort. De måste ha valt det största hotellet, vilket skulle göra det svårare för Manny att komma på oss. Oscar hade nu börjat skyffla ur allt annat från bagaget. Så fort jag stängt bildörren fick jag min väska slängd som en tyngd i armarna plus något extra som antagligen tillhöll Oscar själv. Den stora väskan med vapen bar Felix och Ogge emellan sig. Precis innan vi lämnade parkeringen såg jag Oscar fiffla diskret med något på både bilens främre och bakre del. Efter att han vänt sig om såg jag vad han gjort. Oscar hade klistrat på en klisterlapp med en ny registrering ovanpå regskylten. Det var ytterst tydligt nu att inga spår skulle bevisa vart vi befann oss. I entrén saktade jag in för det kändes inte rätt att jag gick in före de andra. Så jag lät de andra gå före. När Felix passerade mig nästan knuffade eller tacklade han mig åt sidan. Jag hoppades att det var en olyckshändelse och väntade på en ursäkt. Det kom ingen. Inte ens minsta ögonkast. Jag spände ihop tänderna och gick med hetsiga steg in efter dem. Medan de stod vid kassan gick jag iväg. Hallen var stor eller snarare salen. Jag gick mot en öppen dubbeldörr och såg inåt. Så fort det visade sig vara en restaurang gjorde ja allt annat än att stå still. Jag hade inte ätit på hur länge som helst och var utsvulten. Jag var strax vid kassan och betalade för frukostbufféen. Hela fatet lastade jag fullt med plättar och nutella. Efter det slog jag mig ner vid ett bord med många tomma platser. Det förvånade mig att killarna inte kom. När jag sneglade mot entrén för hotellet var de inte kvar. Jag suckade och tog upp min mobil. Återigen suckade jag när min bakgrundsbild på mig och Diana visade sig. Alla samtal som vi försökt nå henne med kom aldrig fram. Hennes telefon var avstängd och kunde därmed inte heller spåras. Vad hon genomled nu vågade jag knappt tänka på men jag önskade så djupt att de skonat henne från allting med psykisk och fysisk smärta. När jag ungefär hade ätit upp allt på tallriken fick jag se Oscar kliva ur hissen i entrén. Han letade snabbt med blicken tills innan han hittade mig och kom närmare. Jag förväntade mig att resten av gänget skulle dyka upp men inget sådant hände. Oscar satte sig på stolen mittemot mig, vilket jag egentligen var tacksam över för nu hade cirka alla matgäster runt omkring gett mig underliga blickar för att sitta ensam. Han sneglade på stolen bredvid mig där inte bara min packning låg utan också en av hans väskor som jag tvingats bära. En meny var snart placerad framför hans ansikte och tog åt all uppmärksamhet. "Vad är det där?" Frågade han och nickade mot min tallrik som praktiskt taget var tom. "Buffé." Svarade jag kort. "Var är de andra?" Frågade jag. "Sur eller?" Sa Oscar med ett litet flin mot mig. Märktes det? Lät jag så sur? Jag bestämde mig för att bara vara tyst, vilket avslöjade tillräckligt nog sanningen för Oscar som gjorde en barnslig surpuppa-min mot mig. Jag himlade med ögonen och reste mig med väskan över axeln. Oscar stack ner handen i byxfickan och tog upp något. "Här", sa han och höll fram en rumsnyckel/nyckelkort åt mig. Jag rynkade lite på ögonbrynen "Borde inte Felix ha den?"

"Felix har ett eget rum, han lät också dig få ett för dig själv", sa Oscar. Jag försökte att inte visa min ilska utan ryckte bara nyckeln ur hans hand och gick ut. Jag hade rum nummer 437 så jag tog hissen till fjärde våningen där flera korridorer öppnade sig väl uppe. Efter en kort stunds letande hittade jag mitt rum. Det var litet och tydligt gjort för en person. Att Felix och jag inte delade rum var för mig nästan otänkbart. Det var en självklarhet att vi skulle säga godnatt till varandra, sida vid sida om en maffig dubbelsäng, kolla skräckfilm och mysa i varandras gosande hela natten, bråka om största delen av handfatet för våra extremt stora neccisärer fulla med flaskor och annat onödigt skit, bada i toans badkar och beställa frukost på sängen på morgonen eftersom ingen av oss skulle orka resa sig efter nattens väntade, ansträngande upplevelse. Irriterat slängde jag väskan på sängen. När den kraftigt studsade förstod jag att sängen var mjukare än den hemma. Jag öppnade dörren till toan och fick se att jag faktiskt hade ett eget badkar. Jag kollade mig själv i en enorm spegel som täckte en hel vägg. Min mascara hade smulats och lagt sig som ett sotigt täcke under ögonen. Jag tvättade noga och grundligt ansiktet innan jag la på en ny mascara. Jag drog lite i mitt hår och kunde bara konstatera att en dusch behövdes mer än någonsin så fettigt som mitt hår var just nu. Men ingen ork fanns just nu i mig och jag ville bara ut från detta rum. Därför ledde mina steg ut i korridoren och där blev jag precis vittne till hur Ogge gick in till rummet bredvid. Utan att tveka ryckta jag upp den dörren och stampade in. Där satt alla killarna i ett stort rum med två enskilda sängar. Oscar och Ogges rum alltså. Jag hade så mycket hellre delat rum med dem än att få sova ensam. Jag avbröt något. Det såg jag på deras ansiktsuttryck och plötsligt fanns inget samtalsämne i luften längre. Jag klev rakt in i tystnaden och ställde mig lutad mot en ledig fåtölj. Oscar harklade sig "Vi pratade precis om Wille"

"Och hur viktigt det är att vi alla kan lita på varandra", fyllde Felix i. Mitt temperament var på gränsen till att spricka. "Jag håller med. Därför är det viktigt att INGA som helst HEMLIGHETER hålls för varandra." Jag sa det menande mot Felix. "Precis", svarade han. "Just det där med hemligheter tycker jag nästan är viktigast eftersom vi ska kunna känna förtroende till ALLA." En frågande blick från Felix fick mig att nästan bitchblicka honom tillbaka. "Okej, d/n. Exakt hur menar du nu?" Frågade Oscar. Jag skakade häftigt på huvud och hoppades att min barnsligt sura min inte syntes. "Nej, nej, jag tycker bara att alla hemligheter som inte blivit yttrade bör göras det nu", sa jag och rätade på ryggen. Felix höjde lite på ögonbrynen "Som det ser ut nu så finns det inga", sa han. Om inte jag visste att han ljög så hade jag köpt hans pokerface som inte avslöjade ett skit. Min blick mörknade "Jaså inte?"

"Vad tänker du på nu?" Frågade Felix och lät övertygat undrandes. "Jag vill bara du ska veta hur redo jag är för att höra saker och hur perfekt tillfälle detta är för att berätta sanningar.." Min röst måste ha avslöjat allt för Felix suckade tungt och såg bort som om jag vore den jobbigaste i världen. "D/n, det finns inga hemligheter", sa Ogge lugnt. "Ni ljuger!" Skrek jag och såg på var och en. Alla hoppade till och stirrade storögd på mig. Jag öppnade munnen för att anklaga dem igen med ett ytterligare påhopp men Felix var snabbare med ett rasande ur soffan, tog runt min handled och föste ut mig. Han ledde in mig i ett rum som jag tror var hans. Så fort jag fick se hans dubbelsäng breda ut sig under ett mysigt sken av spotlights fick stubinen för mig.