Just A Game

Kapitel 52

Killarna hade nu varit nere i resturangen och ätit ett bra tag. Under tiden hade jag varit i mitt rum, duschat och lagt på ett täckande lager smink så blåmärken, sår och allmän trötthet skulle döljas. Jag gick ut från toan och satte mig i skräddarställning på min säng med halvfuktigt hår och mobilen i händerna. Men ganska snart släppte jag den och sträckte mig istället efter min handväska. Jag tvekade innan jag lät dagboken slinka ut. Jag visste inte detta var ett bra läge att skriva dagbok om ens säkert men jag såg inget bättre tillfälle i och med at tiden aldrig fanns. Så jag slog upp första sidan där mormor med skrivstil hanskrivit

'God Jul & Gott Nytt år önskar mormor. Julen 2007. I denna bok skall du skriva ner dina minnen och alla härliga stunder så en dag när du är vuxen ska kunna minnas tillbaka och berätta för dina barn om din spännande uppväxt, hälsningar mormor. ~Minnen är allt för viktiga för att glömmas bort.~'

Det verkade som om mormor redan visste då att jag en dag skulle ha användning för denna bok men inte på samma sätt som hon trodde. Minnen var klart det som skulle skrivas ner här men om de var härliga var inte lika fullt säkert och dessutom visste jag inte om detta skulle läsas av mig som vuxen för hur livshotad var jag egentligen just nu? Vad mormor heller inte anade var att jag skulle plocka fram den bok nio år senare och börja skriva i den först när jag var femton år. En penna hittade jag på rummets skrivbord. Men med den hann jag bara sätta mig med på sängen och öppna boken innan det plötsligt började rycka i dörrhandtaget. Jag var som en blixt uppe med väskan på sängen och slängde ner grejorna i den. Det enda som killarna hann se när de kom in var hur jag la väskan ifrån mig. Det var bara Oscar och Ogge som kom in men det förvånade mig ändå. Jag var van vid att alltid behöva vara den som sökte upp dem och fick göra intrång men nu visade det sig att tydligen saknade mitt sällskap. "Tja!" sa Ogge med och talade för båda när de granskade mitt minimala rum och fann sina sittplatser i enda fåtöljen och på sängens kant. "Hej", svarade jag och flyttade efter lite när Oscar slappt satte sig i sängen. "Hur är det mellan dig och Felix?" frågade han. "Bara bra", svarade jag. "Det märks", fortsatte Ogge med ett litet flin. Jag gjorde en frågande min som Oscar med sin nästa fråga fick till att utvecklas. "Nu när vi ändå pratar: hur var det?" frågade han bara aningen som en pedofil. "Du och Felix var rätt länge inne i hans rum..?" jag såg generat neråt "Vadå då?" frågade jag och försökte låtsas som att det inte var något speciellt när det i själva verket var det som jag tänkt fylla de första sidorna i dagboken med. "Nejdå, vi hörde bara lite underliga läten för ert rum", förklarade Oscar. Jag kände hur det blossade om kinderna och fortsatte låta blicken generat se neråt "Jag trodde väggarna var ljudisolerade", fick jag fram som förklaring. "Trodde vi också men tydligen inte, eller så lyckades ni väl bryta sönder väggarna.." sa Ogge och letade min blick för att kunna ha någon att skylla på med sin retsamma min. Min rodnad började avta så jag såg upp med en ytterst osäker min. "Nejmen, allvarligt, berätta nu minsta detalj hur det gick till" sa Oscar nyfiket. "Det kan du drömma om!" sa jag och kastade en kudde på honom men kunde ändå inte låta bli att le av tanken på hur det egentligen var. "Det är lite av den här anledningen som jag saknar Becca. Hon berättade alltid om Felix och hennes sexscener." sa Ogge. Mitt leende försvann som på given signal och jag bet mig osäkert i läppen. Att det skulle jämföra mig med Becca var inget jag förberett mig för och hade heller ingen aning om hurdan respons jag skulle ge. "Nej, han bara skojar. Becca berättade aldrig ett skit för oss. Hon skulle egentligen sparkat ut oss om vi kom in såhär på hennes rum. Den enda som hon tillät göra det var Omar." sa Oscar. "Så Becca tyckte ni inte om?" frågade jag. "Nej, förfan! Hon var ju djävulen själv!" var de båda eniga om. Jag kunde inte låta bli att le lite i smyg för nu hade jag fått bekräftelse om att jag var den bästa flickvän som Felix haft. Dörren öppnades och Wille kom in. Den stämningen som nyss fått mig på humör försvann som vinden och en tystnad spred sig i samband med Willes inträde. Han såg inte minsta berörd ut, utan bara klev in med självsäkre steg. Jag började minnas vad Wille senast gjort. "Du vet att det var min barndomsvän som du dödade?" frågade jag och såg på Wille med allvarlig blick. Wille nickade förstående till svar men verkade inte särskilt berörd utav det. Vilket fick mina ögon till att svida och hota med tårar. "Wille, det var inte du som sköt vakten." sa Oscar efter en stund. Wille rynkade ögonbrynen "Va? Jag kände ju själv hur det small, sköt och såg hur skottet sköts iväg", protesterade Wille. Då var det Ogge som fortsatte. "Jo, vi hittade ditt skott i betongvägen men skottet som dödade vakten var inte ditt." en frågande blick kastades från både Wille och mig över Oscar och Ogges. "Det var Omars specialmärkta patron som skjutits." Ett frågetecken, eller flera var genast kretsande kring mitt huvud med olika frågor. "Varför skulle han göra det? skjuta någon på sin egen sida?" frågade jag. Oscar ryckte på axlarna. "Det är Omar vi snackar om. Och han gör alltid saker i onödan som ingen begriper sig på varför". Mina tårar hade genast bromsats och det kändes plötsligt som om jag hade en förklaring till varför Omar sköt Marcus. "Tänk om han stack ifrån dem? Tänk om Omar har lämnat dem för länge sedan?" sa jag långsamt. Oscar såg ut att fundera över det men Ogge gav mig en mystisk blick som jag omedelbart viftade bort genom att se neråt. "Minns du verkligen inget, Wille?" frågade Ogge då. Wille försökte verkligen tänka efter och suckade slutsligen. "Det enda jag kommer ihåg är hur jag sköt honom och sen, typ ett ögonblick senare så stod jag inne i rummet och så kom ni in.." Jag visste inte om jag kunde lita på Wille men han såg inte heller ut att ljuga.

Dörren slogs upp och Felix kom in. "Packa väskorna! Manny har överlämnat Diana, hon står på tågstationen!"

Jag tror jag slog mitt rekord i snabbhet. Alla mina väskor var packade och stod i lobbyn inom två minuter med mig själv stressandes på killarna som tog betydligt längre tid på sig. Men snart hade vi checkat ut och befann oss i bilen till Sundsvalls tågstation. Jag sa hela tiden åt föraren att stressa på farten medan killarna försökte intala mig att detta var en fälla. Antingen tänkte Manny peppra oss alla på fläcken eller så fanns det en klar anledning till att just tågbanan valts som mötesplats. Att Diana antingen var inpackad i någon främlings bagage eller så var hon fast bundet på tågbanan, planerad att bli överkörd av närmsta inkommande tåg. Men inget av det stämde. Så fort vi var framme kunde vi alla se Diana stå utanför ingången på stentrappan. Jag kastade upp bildörren och slängde mig ut. Inom tre millisekunder hade Wille som satt närmast tagit ett fast tag om min jacka och hårdhänt dragit tillbaka mig igen. "Äru HELT störd?" sa han. "Ingen är ju där!" sa jag bestämt och såg på Diana som såg ytterst förvirrad ut. "Nej, för de står väl bakom henne, bakom oss, ovanför, de kan vara osynliga, de kan vara synliga, de kan vara inne, de kan vara ute, de kan.." Ogge avbröt Oscar som hade tänkt fortsätta ett bra tag till "Tack, vi fattar." Felix tog min hand och la diskret ett finger för munnen när han såg att jag tänkte strängt protestera. Jag vet inte hur länge vi satt i bilen och jag var på väg att börja grina av att se hur förvirrad och ensam Diana var. Men tillslut öppnade killarna sina dörrar och klev ur. Ingen stoppade mig när jag som en komet for mot Diana. Så fort hon såg mig öppnade hon armarna, vilket jag redan gjort och tårarna bara strömmade fram. Jag krockade i en hård bästiskram med henne som vi båda vägrade att släppa. Hon höll inte alls lika hårt so jag, vilket förvånade mig och hon ville dessutom släppa mycket tidigare än vad jag ville. Men när jag väl backade bakåt stodredan killarna runt omkring oss. "Vad gör vi här?" frågade hon och såg ängsligt på alla. "Fyfan vad jag har farit orolig för dig!" sa jag och snyftade till. Diana gav mig en underlig blick. "Vad pratar du om? Vi sågs ju alldeles nyss vid ICA", skrattade Diana. Jag stirrade på henne. "Vänta, va? Hur mycket minns du?" Diana rynkade ögonbrynen på samma vis som jag. "Får jag berätta det Felix? Jag och Wille skulle spionera på Omar", sa hon. Jag förstod direkt då att hon var i samma tillstånd som Wille. "De har raderat hennes minne." sa Ogge.

Det är nåt djävulskap de håller på med bara för att jävlas. På nåt vis har de raderat era minnen."