Just A Game

Kapitel 35

Ett vitt ljus formade mina ögon till streck så fort jag öppnade dem. Jag hade varit vaken en stund men lät ändå ögonen hållas slutna och värken i huvudet stillas. Det starka dagsljuset och den obekväma madrassen avslöjade att det var ett sjukhusrum jag befann mig i. Jag satte mig upp, nu med ögonlocken uppe. "Nämen, nu vaknar du" sa en sjuksköterska vid sängen på barnspråk till mig. Jag hade en ganska klar bild i mitt huvud om vad som skett men det fanns ännu endel frågetecken. "Vad hände?" Frågade jag. Sjuksköterskan kollade ner i någon slags mapp i handen. "Du hittades av en fotgängare med hund, avsvimmad efter misshandel eller bråk och fördes direkt hit" hon gav mig en mystisk blick. Att hon kallade det misshandel lät lite väl mycket. Jag kände mig som vanligt bortsett från en huvudvärk. "Lyckligtvis klarade du sig med lindriga skador. Det enda du behöver nu är vila." Hon log mot mig och jag som svar tillbaka även fast den 'vilan' inte skulle bli som hon tänkt sig. Jag hade på mig samma leggings som i morse men på överkroppen satt en tröja som tycktes tillhöra sjukhuset. "Så kan jag åka hem?" Frågade jag. "Jadå, dina kläder och en väska som du bar med ligger där" sa hon och pekade i riktning mot en stol. Jag klev ur sängen och kände då av hur magen reagerade. Jag lyfte försiktigt på tröjan och fick se ett enormt blåmärke. Både blått, lila, rött och hade sår på visa delar. Jag gick fram till stolen där mina grejor fanns. "Jo, juste" sa sjuksköterskan och vände precis vid dörren. "Det var en som ville träffa dig." Och nu såg hon läskigt på mig. "Hon får vänta" svarade jag och drog av mig sjukhuslinnet. Diana hade antagligen inget tålamod kvar men jag var ju på väg ut, så hon fick så lov att vänta. Sjuksköterskan nickade och försvann ut genom dörren. Jag packade upp en ny t-shirt i oversize från min väska och skulle precis ta på mig det när en oväntad röst talade bakom mig. "Och varför i helvete lämnade du huset ensam?". Dörren slogs igen bakom och jag förstod vem det var, för vem annars sket i vad sjuksystern sa? Jag vände mig om och såg kaxigt på honom. "Varför i helvete lämnade du?" Han svarade inte, utan hans blick hade genast letat sig någon helt annanstans. Jag snurrade raskt om och lät hans ögon stirra mig i ryggen medan jag så snabbt som möjligt drog på mig tröjan. Men det var försent, Felix hade redan sett det. Han var snabbt framme vid mig och tog tag i tröjan. Han lyfte på den och granskade magen, länge. För länge för hans hans ögon svartnade och käkarna spändes. Jag drog ner tröjan och tittade bort så jag slapp se honom i ögonen. Han respekterade det och rörde inte ens vid mig. "Vem." Frågade han men jag tog det inte som en fråga utan mer som en order. Jag ville inte prata om det och även om jag visste vem så var det farligt att ens nämna det. "Vem." Upprepade Felix med sammanbitna käkar. "Jag vet inte! Jag hann inte se när.." Började jag. "Vadå 'hann inte'? Vafan gjorde de?!" Avbröt Felix och slog ut med händerna. Jag skakade på huvudet och knuffade hårt bort Felix. Jag suckade tungt och började istället leta efter matchande jacka till t-shirten. Jag kände hur ilskan tog över medan jag rotade för jag riktigt slet och ryckte i väskan. Jag kände Felix gestalt bakom mig och tänkte precis gå iväg när tog tag i mig. Han snurrade mig så vi stod ansikte mot ansikte. "Hörru, jag har saknat dig." Han log inte men hans händer vilade runt min nacke. Jag såg ner lite och lyfte upp väskan för att gå. Då tog han ett steg närmare, lutade sig fram och kysste mig lätt. Jag lät honom göra det eftersom jag saknat det så mycket och korsade min armar runt honom. Dörren slogs upp och in kom först Omar med resten av patrullen efter sig. Jag släppte snabbt min ställning till kyssen och Felix. Omar bara himlade med ögonen "Ni vet att det där inte är ok?" Jag bitchblickade han tillbaka, vi fick väl göra som vi ville? "Nej, han har rätt. Det finns folk överallt som kan spionera" sa Oscar och såg ut över placet. Jag såg frågande på de andra. Ogge förklarade "Vi har varit in här flera gånger, ofta med nån allvarligt skadad och sjuksköterskorna börjar misstänka oss som misshandlarna..". Jag hade egentligen fler frågor angående det där men Felix lät dem inte uttalas. "Så hem till Ogge..?".

"Nej!.." Sa Diana plötsligt med desperat ton. Alla såg undrandes på henne. Diana såg neråt "Wille är där.." Sa hon lågt. Jag kände igen stilen hos Diana. Hon ville alltid komma ifrån Wille efter att något hade hänt. "Så? Vem bryr sig?" Sa Omar drygt, vilket fick mig till raseri. Jag gick rakt fram till honom "Men fattar du inte att hon inte gillar Wille! Du borde bry dig! Det var ju du som förhandlade med Wille så han skulle få Diana! Erkänn att du bryr dig!" Skrek jag och stod nu riktigt nära honom. Omar tog ett kliv framåt "Sure, hur jävla mycket bryr jag mig då?" Han höjde på ögonbrynen. Jag gjorde mitt ansiktsuttryck ännu mer säkrare så hans självförtroende skulle sjunka. Självklart gjorde det inte det. "Släpp det, d/n. Han bryr sig inte ett jävla skit." Sa Oscar bakom. Envist insåg jag sanningen och gick långsamt tillbaka. Omar flinade brett. "Vi far till Oscar" sa Ogge och reste sig klar för att gå. Jag tog upp min väska men la snart tillbaka den. "Omar, bär min väska." Sa jag beordrande. Diana stannade till, såg bakåt och gav mig en 'är-du-dum-i-hela-huvet?-blick' men jag låtsades inte om det. Omar såg långsamt upp från sin mobil. Jag räckte fram axelbandet och nickade mot väskan. Han kollade snabbt på den och skakade sedan smilande på huvudet medan han såg tillbaka ner i mobilen "In your dreams, babe". Jag gav mig inte "Jag är skadad och kan inte bära den." Fortsatte jag. Omar himlade med ögonen "Du, jag kunde gå efter att en kille bröt lårbenet på mig".