Just A Game

Kapitel 118

Jag blev lite pafft förvånad av frågan. "Vad?" undrade jag. Felix reste sig och granskade mig som om jag var snarlik till ovälkommen. "Har det hänt något?" undrade jag förvirrat då Felix verkade checka hur jag stod. Han såg upp med en lika undrande blick som jag. "Leker du nu också?" han var avvaktande och höll ett bestämt avstånd från mig på två meter. "Vad pratar du om?" frågade fortfarande helt frustrerad. Felix hade nyligen och kvickt klätt på sig kunde jag se eftersom knapparna till den vita farfars tröjan inte var knäppt och gylfen öppen. Han verkade trappa ner sin attityd till lite mildare och såg nästan mer lättat ut, men ännu inte helt. "Är du dig själv, d/n?" jag förstod knappt vad han menade med sitt avläsande uttryck men svaret på frågan borde jag väl ändå kunna. "Det är klart jag är mig själv?", sa jag och slog ut med händerna i en sjest till förklaring. Men Felix var snabbt framme vid mig med öppna armar och drog in mig i sin famn intill sitt bröst. "Fyfan..", sa han precis som om han vaknat upp ur en mardröm.

LILIANS PERSPEKTIV

Nej, jag ville inte göra detta men jag var så illa tvungen. Om denna väg skulle gå igenom var jag bara tvungen att prata med Omar först för att genomföra planen.

Detta kunde förstöra den relation jag tidigare haft till Omar och som jag så många gånger drömt om att få återta men jag var tvungen att riskera den. Om jag bara talade om för honom vad jag en gång känt och vad som egentligen hände så kanske han senare skulle lyssna på mig.

Jag gick nerför trappan till källaren där han troligen skulle finnas. Jag svalde den nervositet jag inte ens behövde känna inför detta möte och promenerade lugnt ner. Det var mörkt i källaren med lampor lite här och var. Äntligen kände jag mig hemma i en lite mer mörkare yta. Ett flertal dörrar var placerade längs en korridor. I ett rum lös det mer genom dörren än genom de andra. Omar var inte känd för att vara mörkrädd men tänk om det ändå var en svaghet hos honom jag nu kunde finna?

Jag öppnade dörren försiktigt. Om jag inte bevisade min självsäkerhet just nu kanske Omar kunde tro att han redan vunnit. Jag klev in med ett försök till osäkra fötter. Rummet var inte superstort som köket men heller inte litet. Det var hyllor längs alla väggar innehållande endast böcker. Golvet hade en heltäckningsmatta i tyg och väggarna var säkert ljudisolerade för detta bibliotek. Hade han lockat hit mig för att skjuta mig utan att alla andra hörde?

Jag antog att mina första ord ändå borde försöka få honom att slappna av.

"Omar. Jag har saknat dig", log jag lite.

"Lilian. Dra åt helvete", sa han och log lika vänligt tillbaka. Han satt bakom ett skrivbord som var i ett finare skick med fötterna på bordet och en bok i handen. Jag tog några steg närmare. "Kan vi prata?"

"Nope."

Jag drog då ut stolen mitt emot och satte mig där. Det hela såg nu mer ut som ett mötesrum där jag var klient och Omar terapeut. Bara det att terapeuten inte verkade särskilt bryende. "Vi behöver prata", sa jag. Omar vände nonchalant sida i boken. Det fanns så otroligt mycket jag ville säga till honom och det var inte säkert att han skulle låta mig prata på hur mycket som helst. Därför valde jag noga välja ut mina ord. "Det Wille har sagt, allt är lögner". Jag fick en bekräftelse av att han lyssnade när han lyfte huvudet mot mig. "Du vet inte vad som hände den natten..", började jag men Omar suckade som om han inte ville veta och såg återigen neråt. "Vad du än tror hände kan jag meddela att det inte hände. Wille och jag kom aldrig så nära som du.."

"Käften jag läser."

Jag suckade tungt och visste inte riktigt nu vilken väg jag skulle gå. "Vad läser du?" undrade jag och försökte le lite vänligt. " 'Hur man undanröjer cp-störda exflickvänner' ", han såg inte på omslaget. Jag förstod nu att jag var tvungen att byta taktik om detta skulle gå igenom. Att vara ödmjuk fungerade inte. Jag tog ett djupt andetag innan jag lät mig själv gås in i den roll Omar tyckt om med mig förut. Jag hatade det men i de lägena kunde han låtas sig bli osmart och säga endel för mycket när en jämlike fanns att tävla med.

Med en slapp kropp lät jag hela kroppen lägga sig tillbaka i stolen. Förutom bysten då. Den behövde fortfarande vara stor. Omar märkte på rörelserna i luften att något hände och lyfte blicken knappt från boken. Han reagerade. Men inte tillräckligt. Det vara bara den där skärpan i hans iris som avslöjade att han notiserade det jag gjorde. Jag hade lärt mig efter tid att ville man se sanningen hos Omar, om han brydde sig skulle man se i hans ögon.

"Du kan inte neka till att du aldrig saknat mig", sa jag och flinade lite. "Inte?" sa Omar bakom boken "Och vad skulle jag sakna hos dig?"

Jag lutade mig närmare fram. "Mig. Du och jag. Våra samtal, lekar, drömmarna vi hade, våra drifter, de blickarna vi alltid gav varandra när vi tvingades vara isär. Vi förstod alltid varandra. Våra bråk som kunde leda till vad som helst men som alltid slutade i varandras armar, minns du våra stunder tillsammans? För att inte tala om nätterna. För viss del, vi tillbringade flera dagar i sängen också. Minns du breven vi skrev till varandra? Jag fick dig skriva brev när vi inte kunde ha kontakt på annat sätt. Fast du lessnade ju såklart för du hatade hela tiden grejen. Sista brevet jag fick av dig var ett paket och i den låg en mobil så vi kunde messa. Minns du när jag skulle iväg och du vägrade släppa mig?"

jag hade mjuknat och det hoppades jag nu han mitt emot mig också skulle göra. Omar hade släppt boken. Han höll den löst i ena handen och lutade ena armbågen intresserat mot bordet med blicken på mig, "Du ger dig visst aldrig?"

"Vilket du aldrig heller kommer göra. Du må tro att du hatar mig hur mycket du vill när du i själva verket känner motsatsen", jag gav ifrån mig ett självsäkert uttryck som inte tänkte brytas ner. "Ledsen att behöva säga det men du betyder ingenting för mig", Omar hade tagit fram boken igen. "Stämmer det?" undrade jag "Eller är du bara rädd för att erkänna dina känslor?"

Omar slängde ifrån sig läsandet på bordet och lutade sig fram över bordet med en utmanade blick. "Du har rätt. Jag har saknat dig", han smilade. Jag lutade fram likadant och väntade på honom att ge upp. "Du kanske inte är störd men cp kommer du alltid vara", sa han tog en lock av mitt hår som han tvinade kring pekfingret. "Jag skulle aldrig svika dig. Du är ju trots allt en person som har ett värde för mig. Aldrig har någon betytt så mycket som du..", hans hand gick från håret till mig örhänge och sedan till kinden i samband med nacken. Han lutade sig fram och bad med sin hand mitt huvud att följa med. Nej, fan! Varför föll jag alltid för honom? Men hans hand var så underbar när han strök den på stället och tog mig intill sig. Jag lutade mig framåt så jag kunde möta Omar på samma sätt som han planerade. Han såg mig djupt i ögonen med sina mörka ögon, sedan såg han ner, på mina läppar, gläntade på sina och drog mitt huvud intill sitt tills bara några millimeter återstod. Jag skulle precis ta sats för den lilla minimala biten som fattades då Omar stannade. Han såg upp mot mig och flinade. "Du gick på det", konstaterade han och höjde lite uppmuntrat på ögonbrynen. "Du är inte längre den enda i världen, Lili. Du har en ersättare, vilket du borde märkt. Gå till Wille för jag vill inte ha dig."

Jag reste mig från stolen frustrerad över att jag låtit mig luras av honom. När jag vände mig om och gick mot dörren hade. Omar redan tagit upp boken. Jag öppnade dörren men vände mig om precis vid gaveln. "Det jag tänkte säga var att jag gjorde det för dig, varför jag valde Wille. Jag älskade dig hela tiden och det var därför jag lät Wille få förbannelsen. Du var värd mer än ett liv som crussean." jag gick ut.

DITT PERSPEKTIV

Jag var på väg nerför trappan när jag mötte på Lilian. "Samla alla i köket. Jag har en sak att berätta", sa hon. Jag lydde henne och fick dit alla på tio minuter. Åtminstone nästan alla.

"Vad var det du ville berätta?" undrade Ogge slutligen efter att alla satt sig ner och rummen var tyst. Hon verkade tveka och andades in. "Jag ska berätta allt jag kan om Crusförbannelsen."