Just A Game

Kapitel 10

Jag ställde mig framför spegeln och velade mellan uppsatt hår eller inte. Jag lät det hänga.

Vi skulle mötas vid tunnelbanan eftersom jag inte visste vart vi skulle. När jag kom dit tog jag tåget till den station vi skulle mötas vid. Under färden gäspade jag flera gånger av min envisa trötthet. Jag tog upp en spegel från handväskan och såg ett par synliga mörka ringar under ögonen. Jag svor till när jag inte hittade varken puder eller foundation i väskan. När tåget stannade där jag skulle av såg jag ingen Ogge. Jag var först. Men inte särskilt länge fick jag stå och vänta innan han kom gåendes mot mig. Jag höjde handen till en vinkning men fick istället en kram av honom. "Hej" sa han sen. Han hade keps, skinnjacka, och lätt häng på byxorna. "Så vart ska vi?" Frågade jag. "Till mig" sa han och log. På vägen dit pratade vi nästan inte alls. Det var stelt och kändes bara obekvämt. Men i slutet av resan kom snacket igång. "Vet du, jag visste inte att du var känd från början" sa jag. Han skrattade. "Nä, jag märkte det. Hur fick du veta vem jag var?" Frågade han. Jag berättade om min kompis Diana som var ett fan och hur han skällde ut mig vid cafét. Han kunde inte annat än skratta och le åt det jag sa. Sedan frågade han var hon var, hon skulle ju med. "Ändrade planer" sa jag. Han frågade lite om mig också som var lätta att svara på.

När vi var framme stod vi utanför ett hus. Vi gick mot ingången. Precis när Ogge skulle öppna dörren ringer min mobil. Jag rycker på axlarna och svarar. "Kan du komma?"hör jag Dianas röst säga. "Vad är det?" Säger jag. Det dröjer innan hon svarar. "Wille gjorde slut!" Säger hon och brister ut i högljudd gråt. "Du tror inte det kan vänta?" Säger jag och ser att Ogge släppt dörrhandtaget. "Neej!" Skriker hon. "Okej, okej jag kommer" säger jag och lägger på. Jag visste inte hur jag skulle säga det här till Ogge. "Det är okej" sa han. Jag pustade ut. "Diana och killproblem" sa jag. Han nickade och jag började gå tillbaka. På vägen tillbaka såg jag något märkligt. På andra sidan vägen promenerade Julia och Danne. Hade de plötsligt blivit kompisar? Förut brukade Danne kommentera henne bakom ryggen och vägrade lära känna henne hur mycket jag än bönade och bad. Det såg mig inte. Kanske för att jag aningen gömde mig bakom alla buskar som kom i min väg. Det verkade ha kul, de skrattade åt nåt som Julia sa. Jag kände en svartsjuka som höll på få mig till att springa dit och hoppa på henne. Men jag gick vidare. När jag äntligen var framme hos Diana öppnade jag dörren med ett ryck, men förstod efteråt att jag inte skulle gjort så. Hon hoppade till och kikade försiktigt ut från sitt rum. "Hej" sa jag. Hon hade tårar i ögonen och var på väg att gråta igen. Jag gick fram för att ge henne kram men hon backade undan. Hon hade på sig tights, ett svart linne och en stor over-size kofta. "Vad hände?" Frågade jag. Hon la en hand för huvudet "Kan vi snälla prata om något annat?" Sa hon. Jag såg på henne som i te gjorde en min. "Vet du vad jag såg?" Sa jag. Diana skakade på huvudet. "Danne och Julia! Asså det är ju hur tydligt som helst att han försöker göra mig svartsjuk, men det köper jag inte. Jag är över honom!" Sa jag och skrattade. Diana bara vände sig om och gick in köket. Jag hade förväntat mig ett likadant skratt som jag vräkte ur mig från hennes sida. Jag följde efter henne. "Fånigt va?" Sa jag och sökte hennes blick. När hon såg på mig log hon inte ens, utan var helt allvarlig. Hon tvekade lite innan hon sa det hon skulle säga. "Danne är över dig". Jag stirrade på hennes men hon vände bort blicken och satte sig. "Va? Nej! Och hur vet du det? Jag känner honom bättre än någon och han är absolut inte över mig! Ser du inte hur han försöker få tillbaka mig? Han väntar bara på att jag ska vilja det också!" Nästan skriker jag och stormar ut från köket. Men innan höjer Diana rösten och säger lugnt. "Jag kom på Danne och Julia hånglandes halvnakna under festen." Jag frös till. En hög tankar och bilder flög förbi mitt huvud. Nej. Allt hopp jag byggd upp i försvar bara rasade samman. Samtidigt som min ena hjärthalva lämnade mig kände jag ett hat ta plats. Julia. Hon förtjänar honom inte. Hon förtjänar ingenting. Jag skulle ha tagit den där vinflaskan. Jag skulle ha druckit upp alla flaskor på festen. Jag skulle ha huggit med en kniv i trappan när jag ramlade så hon skulle sära sig på revorna när hon senare skulle gå där. Jag blev stolt över mattan som fortfarande måste ha en stor spyfläck. Jag skulle ha hällt syra i hudvårds-setet hon fick av Diana så Danne skulle dumpa henne för hennes fula frätningar och utslag. Jag skulle ha dödat henne medan jag kunde. Tårar brände i mina ögon. "Är det säkert?"Sa jag och hörde hur min röst bröts. Diana kom fram och la en armen om mig. Hon fick mig att sätta sig. Hon satte sig själv också mitt emot mig. "Och du visste? Varför sa du inget?!" Sa jag och en tår föll ner från kinden. Diana pillade med bordduken. "Släpp det nu. Du har ju Ogge. Hur sotis tror du inte Danne blir för det?" Sa hon. Hon hade faktiskt en poäng. Men jag var inte säker på oss. Jag lugnade ner mig lite och andades. Diana höll upp en tepåse och jag nickade. När Diana sträckte sig efter muggarna på den övre hyllan, halkade hennes stora koftärm ner. Då såg jag något hon försökt dölja. Hon hade skrapsår, nej blod på armen. Det var.. Stort. När Diana såg vad jag upptäckt for armen ner som en komet och koftan över. Jag reste mig, sprang fram och drog fram armen. Jag bara gapade. Dianas arm var djupt inristad med kniv eller något annat vasst föremål med 'WILLE'. Jag såg på Diana som undvek. Hon drog tillbaka ärmen och var på väg att gå men då slet jag tag i koftan och hela sjasade ner. Mina ögon blev stora som krocketkulor. Hela kroppen var full av jack från en kniv.