Just A Game

Kapitel 86

Det fanns två saker som jag hatade. Och för tillfället var det ena krig och det andra marijuana. Mikaela visste säkert att cigaretterna innehöll det när den där killen kom och bjöd oss men det gjorde inte jag. Att bli hög kunde på ett sätt vara avkopplande men den känslan var det sista jag ville uppleva just nu. Det var för riskabelt men när jag väl börjat dröjde det inte många bloss förrän yrseln i huvudet svärmade. Utan att jag märkt det hade min kropp förflyttat sig till en vinröd soffa i hörnet med ett gäng säkert lika borta som jag.. Trodde jag iallafall. De verkade fortfarande ha kontroll nog för att halsa i sig starkare vätskor ifrån flaskor. Jag ville inte röka mer av det där och hade därför släppt ciggen för länge sedan. Eller var det länge sedan? Tiden fanns knappt och jag visste inte om allt gick fortare eller långsammare. Det enda jag visste var att mitt medvetande höll på att tuppa av. Jag kämpade för att så mycket som möjligt vara kvar. Ljuset hade blivit svagare nästan mörkt, nej det var min ögonlock som blivit tyngre. Det föll i långsamt tempo neråt utan stopp och snart det blev svart.

Jag kunde inte ha blundat. Min hjärna måste ha gjort det eftersom jag med ögonen hade sett hur killarna med drogerna försvunnit. Jag var ensam kvar nu, nej juste jag hade ju sällskap också. Eller hade jag verkligen det? Mikaela vred plötsligt på huvudet mot mig. Jag var tvärsäker på att hon var lika immig som jag men när hon hade medvetande nog till att tala ändrades det snabbt. Jag låg sittande i soffan mot ryggstödet och fick anstränga mig rejält för att finna kontroll nog till att vrida huvudet. "Jag är på uppdrag", hennes röst lät grumlig men rak. Jag hade inte förmågan att svara, knappt öppna munnen. "Jag skulle aldrig skada Omar men hans vänner får inga undantag", sa Mikaela och tog upp något ur fickan. Vad det var kunde jag inte se men det glimmade till. Jag började plötsligt tro att hon inte alls var påverkad av drogerna för hon satte sig tillrätta och med två händer och delade den glimmande saken i två delar, en större och en mindre. En bred, i form av påle skymtades i mitten. Saken Mikaela höll i var ett smycke. Det kunde jag se efter att hon gjort något med den jag ej kunde urskilja och kom med den mot min tinning. Jag kunde inte få fram ett ljud hur mycket jag än försökte. Men när jag insåg var Mikaela tänkte placera 'smycket' fick jag åter talförmågan. "Nej, jag har bara ett hål i örat!" mer kunde inte komma ur mig. Inte ens minsta rörelse när hon stack in den tjocka nålen igenom hela örsnibben, igenom. Jag ville skrika och tala om hur fruktansvärt ont det gjorde men jag kunde inte. Det var som om halsen inte var brukad för sådant. Jag kunde inte heller röra mig, bara känna hur ett hål trängdes upp och hur metallspettsen passerade förbi hud, blod, kött. Aningar om att Mikaela lagt något i min öl började dyka upp och jag ville bara få smärtan att försvinna. Hon tryckte igenom den det sista och satte sedan på den mindre knoppen på smycket som behövdes. Det var varmt om örat, kladdigt varmt. Vätskan som kom ut från örsnibben badade i smärtorna. Det ar tungt oxå. Det sista jag såg var Mikaelas ansikte innan allt blev svart.