Just A Game

Kapitel 93

Jag kastade mig upp ut sängen och höll hårt för öronen. Det var fjärde gången jag vaknade denna natt. Jag kunde inte sova och vaknade varje gång av höga plågade målbrottsskrik från nedervåningen. De lät gälla i betoningen och ropade efter hjälp om att få slippa undan. Jag klarade inte av det och fick mardrömmar så fort jag slöt ögonen. Felix satte sig upp i sängen, det var andra gången han gjorde det efter att han märkt att jag ständigt vaknat. Annars hade han också bara legat vaken bredvid, höllt min hand och försökt få mig tänka på annat. Vi hade fått dela rum eftersom Oscars familj tydligen hade flera gästrum stående med dubbelsängar. "D/n", var det enda han sa innan han steg upp, kom fram och höll om mig för nu grät jag. Han vaggade mig långsamt och höll sina läppat pressade mot min nacke medan jag grät mot hans axel. Jag hade inga hinder för att enkelt kunna tänka mig själv i samma situation som den fångade killen i frysrummet just nu. Och när jag gjorde det kunde jag nästan känna hans smärta och det fick mig till tårar. "Schh..", hyschade Felix och strök mig över huvudet. Jag hade alltid tyckt att Omar skulle vara vakt men att han skulle gå såhär långt med sina hopkok trodde jag inte. "Vi måste stoppa honom", sa jag och gick mot dörren men Felix tog hindrande min hand. "Jag tror inte att det är Omar", sa han. "Vad?" frågade jag. "Wille är också där", rättade Felix. Jag stannade upp. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig de två samarbeta och att de tillsammans skulle kunna orsaka sådan där skada var skräckställande. Jag var på god väg att gapa "Måste de hålla på mitt i natten?" Jag fick plötsligt en annan ton i rösten och tårarna var genast borta. Felix såg fundersamt på mig. "Det finns ett isolerat rum i källaren. Vi kan gå dit om.."

"Nej, jag tror det går bra. Tack ändå", sa jag och pussa honom snabbt på kinden innan jag la mig ner i sängen igen. Felix höjde lite på ögonbrynen men la sig sedan också för att sova.

Jag vände mig om mot väggen så jag slapp se Felix. Jag skämdes för mycket över den taktik jag hade för att kunna sova och för att kunna se Felix i ögonen. Mina tårar hade delvis kommit av skriken men jag insåg först nu den verkliga anledningen: att Omar kunde vara så grym, så elak och ondskefull att han lät en människa lida så mycket, den tanken stod jag inte ut med. Någonstans ville jag alltid tro att han hade en gräns men denna natt kommer uppför mig att han inte hade det. Vad som räddade allt var när Felix nämnde att Wille också gjorde honom sällskap där nere. Allt släppte som då för nu stod alltså inte Omar för hela skadan.

Jag blundade hårt varje gång nya vrål kom och intalade mig själv att det varje gång var Wille som stod som bödel och för plågan. Jag visste ju inte, såg inte och kunde inte avgöra så det kunde ju vara vem som helst av dem.

Men den taktik jag använde mig av var inte okej och om Felix visste om den skulle han långt ifrån godkänna den. Jag försvarade Omar och försökte få honom att framstå som en bättre människa än vad han någonsin skulle kunna bli.

Jag försökte få honom jämförelsebar med Felix. Varför visste jag inte för vem ville ha Omar? Inte jag! Jag hatade Omar och skulle alltid göra. Men ändå försökte jag få honom till en nivå som Felix. Jag ville inte välja och absolut inte ha en tävling så varför försökte jag då höja upp Omar?

Hela natten gick och på morgonen vaknade jag av ett skrik som tillhörde min bästavän, Diana.

Det lät som en fågel som höll på spricka eller som naglar mot en svart tavla.

Jag satte mig upp och dinglade benen över sängkanten. Jag var ensam, Felix måste redan gått upp.

Jag tog snabbt på mig mina tajta jeans och en t-shirt vars ägare till var okänd. Jag var fortfarande trött när jag gick ner och Oscars fönster till väggar som vräkte i allt solljus gjorde allt mycket värre.

Diana, Wille och Oscar satt i köket. "Vad skriker du för?" Frågade jag och gnuggade sömnen ur ögonen. Diana smällde igen en större soptunna i spegelmetall innan hon satte sig på en av stolarna. "Kolla där", fnös hon nickade mot soptunnan. När jag tittade i den hoppade jag till och stängde den lika kvickt. Den var full av hushållspapper av torkat blod. "Så du och Omar är vänner igen?" Frågade jag och såg med avläsande blick på Wille. Han skrattade bara "Nej, varför skulle vi vara det?" Jag rynkade ögonbrynen. "Så vad var det inatt då?" Undrade Diana med samma fråga jag tänkt ställa. "Han behövde min hjälp så jag ställde upp som vanligt", svarade Wille. "'Som vanligt'? och du visste vad du skulle göra?" Det hela började likna ett förhör men Wille såg inte alls ut att ta illa upp. "Ja, det var inte precis första gången vi 'tog hand' om någon. Vet du ens vad folk brukade kalla mig back in the days?" Diana la genast händerna som kåpor för öronen. "Nej, och jag vill inte höra mer", hon gjorde en spänd min med hela ansiktet innan hon reste sig och plockade en glasflaska juice från ett skinande fat med flera olika smaker. "Fick ni ens reda på något?" Undrade Oscar lika skeptiskt som Diana. "Ja, det fick vi faktiskt", mer hann inte Wille säga förrän Felix, Omar och Ogge kom in i köket. Det var Felix som öppnade munnen. "Wille och Omar har fått reda på en adress där tydligen i fest ska hållas ikväll och 'han från Manny' .."

"Isak, han heter Isak", rättade Wille glatt. Jag kunde se Omar trött himla med ögonen ett större varv. Men Felix fortsatte. "Jaha, den här Isak skulle visst möta upp några där och nu är frågan om vi ska åka dit", Felix avslutade med att slå ihop händerna, Ogge nickade och Omar gäspade.

"Jag tycker vi går", sa Oscar. "Men hallå? Tänk om han skulle möta Manny där?" sa Diana med viftande arm. "Då tar vi dom på bar gärning!" sa Wille.

"Nej, det kommer bara bli ett blodbad", invände Ogge klokare sagt och nickande kunde utbytas. "Men vet vi ens vem han skulle möta?" Avbröt jag. Blickar utbyttes snabbt. "Ja, vem skulle han möta upp?" Frågade Oscar. "Vet inte, jag kan fråga honom." sa Omar och svingade upp en stor kökskniv från bänken i handen. "Nej!" Tjöt både jag och Diana. "Men hur gör vi då?" Frågade Oscar. Felix klev fram. "Vi vet inte vem han ska möta så antingen fortsätter vi gissa oss till svaret eller så åker vi själva dit?" han greppade ryggstödet på min stol och lutade sig framåt mot min rygg. "Men vi åker!" Skrattade Oscar och slog ut med armarna. Och rätt som det var, var det bestämt.

Vi skulle denna kväll på en okänd fest.