Just A Game

Kapitel 45

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Jag skrek. Jag ropade. Jag grät.

Gång på gång upprepade jag det. Skottet hade träffat alldeles intill foten, närmare vaden. Det gjorde fruktansvärt ont. Kulan hade borrat sig djupt in förbi all förhud, skinskorpan, krossade blodådrorna och igenom köttet. Var de stannad kändes som om den krockat med skelettet och det skulle nye förvåna mig eftersom skjutningen skett på nära håll. Men just nu kändes det som om skottet sprängde sönder hela benet. Jag skakade på hela kroppen, blundade och bet ihop hårt medan jag skrek ut alla min smärta. Jag kunde inte förhindra tårarna som trängde fram och bara rann ner och jag gjorde inga större försök till det heller. Det värsta bitande och hoppande pinorna började nu försvinna och mina händer höll nu hårt om benet. Bakom alla suddiga tårar såg och kände jag något mörkrött och varmt som inte tillhörde tryckningen på camouflageleggingsen. Jag drog upp byxbenet till knät och fick se ett stort, djupt blodigt hålsår. Inget stoppade det röda som hela tiden kom i vågor och lämnade benet. Jag tog direkt av mig jackan och tryckte den hårt mot benet som skulle hindra blodets flödning. Det sved och dunkade av smärta. Ett gnällstönande lämnade min mun och jag spände hela ansiktet. "Hörru, blondie..?" Hörde jag en röst utanför buren. Jag såg upp på honom. Han höll fortfarande i pistolen och skakade på huvudet åt mig. Jag trodde jag skulle slå ihjäl honom. Omars ansikte var utryckslöst och han brydde sig inte ett skit. Jag tryckte mig ännu mer mot väggen och tog ett hårdare tag om benet. Omar himlade sarkastiskt med ögonen innan han lutade sig fram mot mig. "Hörru, kolla hitåt" han höll upp ett finger så jag skulle få hans uppmärksamhet. Han skakade på huvudet och flinade sitt vanliga flin. "Sådär gör man inte" han nickade retsamt mot min beläggning om mitt skadade ben. Hur plågat spänt min ansikte än var så lyckades jag frågande höja på ögonbrynen. Han gjorde tecken åt mig att lyfta bort jackan. Motvilligt gjorde jag det. Jackan hade blivit blöt och inte haft så större värkan på blodflödet. Omar grimaserade lite åt såret på ett nonchalant sätt. Som om jag skulle inbilla mig att han brydde sig fastän han smilade lurigt. Han formade tummen och pekfingret och gjorde en plockande rörelse med handen. Jag spärrade upp ögonen och förstod vad han menade men det skulle jag absolut inte kunna göra. Han gjorde en stor båge med ögonen "Du, det är så man gör. Du plockar ut den och låter det läka, okej?" Han lät nästan snäll när han sa det så jag tog ett djupt andetag. Men så fort jag ens med fingrarna rörde vid såret sved det och jag kved högt. Jag andades lugnt och djupt för mig själv. Den måste ut och bättre att få det snabbt gjort så jag förberedde två fingrar för att göra det snabbt. Under tiden som jag trängde in fingrarna i hålsåret töjde jag ut det och grävde det större. Jag skrek mer än någonsin inombords men lät inget mer än kvidande och ett överflöd av tårar komma utåt. För detta gjorde lika ont som om skotten pepprades flera gånger på rad. Mina fingrar dränkte blod och forsade ut det när jag letade efter patronen, kulan eller vad skottet bestod av. Jag tillät aldrig fingrarna lämna såret eftersom en röst inom mig hela tiden skrek att jag ändå skulle få gå igenom denna process för eller senare. Min koncentration lades ingen annanstans än på smärtan och grävandet men kunde ändå kanna Omars blick bränna över mig och hans flin på läpparna. Tillslut fick jag grepp om en kladdig hård sak. Jag tog ett fast tag som skulle hålla och skrek högt när jag med full kraft drog ut den. Så fort den var ute fylldes hålet med blod igen och jag tryckte jackan tillbaka på plats. Det sved men nu var det värsta över och jag kunde lugnt andas. Omar höjde imponerat på ögonbrynen med ett flin som jag visste vad det berodde på. Omar kör av att se andra plågas. Jag lutade mig mot väggen och andades tungt. "Nice, nu har du lärt dig.." Hans sätt att säga det på gjorde mig rädd och jag hade allt rätt till att vara det. ".. Då försöker vi igen." Omar lyfte pistolen med samma sväng igen och lyfte fingret till avtryckaren. Jag skrek och bedjade honom men det var meningslöst när det small till igen och ett moln av rök återkom efter ett skott på samma ben.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Väggarna var fyllda av krokar med bälten, västar, lådor, kläder och vapnen själva. En enorm hylla var fastmonterad längst in mot väggen. På den hyllan vilade ställ som höll i patroner, pistoler och gevär. Ogge slängde ner en hel del grejor i väskan. "Behöver vi nån Ak5:a?" Fråga han och höll upp en stor pistol av något slag mot Felix, Oscar och Wille. De nickade instämmande. Ogge slängde i flera. Han tog fram fler saker också som kniv, sovsäckar, liggunderlag och en tältförpackning. "Ska vi fly?!" Utbrast jag när det tillslut gått in i huvudet på mig. "Vi ska typ fly. Vi ska få Manny till att tro det så vi under tiden kan spåra både han och Diana." Svarade Oscar. Jag såg lite på Felix, han såg inte tillbaka. Han var väl antagligen sur på mig efter att jag rymt. Ogge slängde igen dörren till förrådet efter sig när han var klar och klappade ihop händerna. "Seså, packa bara det nödvändigaste och samlas ute vid bilen om fem minuter." Killarna försvann snabbt åt olika håll. Jag stod kvar på samma fläck i några sekunder innan benen började fungera igen. Jag packade ner kläder för alla väder ner i väskan från hemmet. Slutligen hade jag lite plats kvar där jag slängde ner minerna från huset, dagboken, halsbandet och nallen. När jag gick ut från rummet krockade jag ihop med Felix. Han gav mig inte ens så mycket som en blick utan gick före mig med en betydligt mindre väska nerför trappan. Det var nu mörkt ute och jag såg bara Ogge stå och trumma tidsfördriftigt med fingrarna mot bilen när jag kom ut. Wille stod bredvid och öppnade nu bildörren. Vi intog varsit säte i bilen och väntade nu bara på den sista personen. Oscar kom ut med halvt ruffsigt hår och fullt med grejor i händerna. Han hade släckt alla lampor och låste nu förvånande faktiskt dörren. Han slängde in allt i bagaget och bilen fick genast en bra tyngd extra. "Vad fint att du tog med dig så liiite saker." sa Ogge sarkastiskt. han fick en hård knuff tillbaka av Oscar.

Den här gången var det Ogge som körde och Felix som satt bredvid. I baksätet satt jag vid ett fönster, Wille vid det andra och Oscar i mitten. Snart var vi på vägen och på väg någonstans jag inte hade någon aning om. Det var kolsvart och det enda som syntes var de påslagna mobilskärmarna framför Felix och Wille. Oscar hade somnat och låg halvt lutad mot min axel. Jag vet inte varför men jag gillade det. Hans doft, parfymen från håret. Jag fick snart reda på varför och det fick mig till att rycka till och luta huvudet mot rutan istället. Det var Omars parfym som Oscar hade på sig. Varför. Det var som ett stort frågetecken för mig varför jag hatade Omar men ändå hela tiden .. Ville honom något. Jag försökte tänka på resan men om och om igen kunde jag bara tänka på en sak. Vad gjorde Omar just nu? Sakta somnade jag. Med ett ryck var jag vaken igen. En dröm hade påverkat mitt vaknande. En olaglig dröm. Jag hade drömt om Omar, med mig ensam i ett rum. Drömmen hade en härlig känsla och vi var ej fiender utan mer som.. När jag sakta mindes resten av drömmen och varje minsta detalj rös jag till och var utpustande glad över att Felix inte visste om. Att det bara var en dröm borde jag också varit glad över men det var jag inte. Jag hade vaknat av en anledning. Drömmen var inte sann och jag hade tårar i ögonen på grund av det.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Det var mörkt i rummet. Nästan kolsvart. Jag hade försökt sova och slumrat till flera gånger men hela tiden vaknat av konstanta smärtor från benet. Omar hade skjutit mig tre gånger där och jag hade tagit ut varenda skott. Jag var helt övertygad om att detta var det värsta jag någonsin gått igenom i mitt liv.

Jag vaknade till nu med trötta ögon som bara visade suddigt. Jag förstod att jag sovit länge för nu frös jag. Men jag hade inte kraften eller energin till att ens röra en muskel. Just som jag skulle sluta ögonen igen anade jag Omar sitta kvar. Jag var helt säker på att han lämnat men tydligen inte visade det sig. Han hade något i handen. Först trodde jag det var pistolen men ganska snart insåg jag att det var något annat, mindre och glansigt. En glasflaska såg jag. D/n dagliga parfym. Jag ryckte till när jag fick se hans flin på läpparna. Ånej, tänk om han tänkte göra samma sak med henne som med mig? Det fick bara inte hända! Men då synade jag hans flin.. Eller. Det var inget flin utan ett leende. Och det var inte elakt, lurigt, drygt, mystiskt eller minsta hemlighetsfullt. Jag hade aldrig sett något liknande ansiktsuttryck på Omar. Det såg nästan ut som om han var.. Nej, nej, så kunde det inte vara. Varför skulle han bry sig om d/n? Jag spärrade upp ögonen. Flaskan hade hela tiden varit nära honom men inte så nära som nu. Omars läppar såg ut som vid att ett tillfälle nudda vid flaskan. Men så kunde det naturligtvis inte vara. Omar kunde bara inte ha just ha kysst någon ägodel till d/n.