Just A Game

Kapitel 92

Ingen av oss tvekade utan alla kastade sig ut ur rummet, igenom den gapande korridoren med kalt golv som gjorde att man halkade, nerför den skruvande trappan och sprang resten genom hela husets öppna ytor. Det var säkert 200 meter att springa ner till källaren och under tiden vi tog oss dit kunde flera dunsar höras. Jag krockade i allas ryggar av alla kurvor där man tvingades sakta in och snubblade i sista trappen. Det sved i fotsulorna som fick ta slaget. Det rappade så det kändes som ett rivjärn mot huden men jag återfick balansen i sista stund innan fallet. Stengolvet var mjukt mot mina svullna fötter den sista biten vi rusade till metalldörren. I bromsadet gled jag in i Felix oväntat men lät mig ändå hållas kvar där när vi såg vad som hänt.

Wille låg på golvet med händerna för magen i högljudda stön av smärta. Blod sipprade ut över det mörka golvet. Diana hade redan hävt sig fram vid honom och försökte finna skadorna. "Vad hände?" Frågade Oscar. Wille lyfte med skakande hand ett finger. "Spring för fan. Hämta. Han har flytt." Stakade han fram. Jag såg då den uppslängda dörren och hur den slagit i väggen så en krossad yta kunde synas vid handtagshöjden. Diana höll sig på sin plats intill Wille men Felix, Oscar och Ogge rörde sig så fort iväg att mitt hår svischade i vinden. Jag stod kvar i några sekunder men mer kunde jag inte. Bara sekunder efter att de sprungit upp blev det tyst. Helt tyst, så en knappnål kunde höras falla. Det gjorde mig orolig för så tyst var det aldrig med oss. Jag sprang upp i rädslan över att rymlingen slagit killarna lika hårt som med Wille. Jag hann få kallsvettningar över ryggen uppförs när tystnaden höll i sig. Men jag vägrade tro att rymlingen lycktas slå ner alla tre stycken emot honom. Det var orimligt. Det var inte sant. För killen från Manny var redan nerslagen, det bestämde jag och lyckades hålla mig själv i skick med den lösa önskningen.

I sista trappsteget tog jag ett djupt andetag, sansade mig och såg upp.

De stod alla killarna i ring i hallen, inklusive Omar. Rymlingen låg avsvimmad på golvet med en växande blåtira under ögat. Ingen av dem hade märkt att jag kommit. "Det är okej för mig", sa Oscar. "Mig med", instämde Ogge. "Felix?" Frågade de men han stod tyst kvar. Han såg ut att fundera med armarna i kors och blicken neråt. "Felix, det är det enda rätta", sa Oscar men han såg inte heller riktigt glad ut. Ingen av dem gjorde det. En allvarlig stämning rådde över dem. "Vad händer?" Frågade jag och klev fram bakom. De såg upp. Felix tog min hand och slickade sig om läpparna innan han sa "Vi har valt en ny vakt", han sa det lågt som om han var obekväm med beslutet. "Vem då?" Frågade jag. Felix såg upp och nickade kort mot Omars håll. När jag såg mot honom mötte han inte min blick utan stod i självsäker ställning med ögonen ointresserat på den avsvimmade killen. "Bra." sa Omar kort innan han lyfte upp på killen och började släpa honom mot köket. "Ey, vart ska du? Förrådet är där nere", sa Oscar. Omar himlade med ögonen "Ska han tillbaka till cellen han nyss bröt sig ur?"

"Vad föreslår du då?" Undrade Ogge.

"Frysrummet", sa Omar. Jag hoppade till och spärrade upp ögonen. Och när jag väl reagerade sneglade redan Omar på mig. Han visste att jag skulle reagera. "Han kommer frysa ihjäl!" protesterade jag men Omar hade redan vänt bort och låtsades inte om att jag fanns.

"Omar, han är redan skakad sedan bilkrocken"

"Inte tillräckligt", sa Omar.

"Sluta!" sa jag. "Hur tänker du?!"

"Ja, hur tänker du? Alltså seriöst", sa Felix med rynkade ögonbryn.

Omar suckade, släppte nonchalant på den livlösa kroppen och ställde sig framför oss. "Det finns inte mycket tid kvar nu och vi måste veta allt innan vi slåss. Den där killen vet allt. Och desto fortare vi vet allt, desto fortare kan vi dra oss ur det här helvetet", efteråt lyfte han återigen upp kroppen. "Vad menar du med att det inte finns mycket tid kvar? Alla är ju här. Vi har hur mycket tid som helst! Eller ska någon åka?" Frågade jag men Omar ignorerade. "Ska du åka?!" Min röst blev gällare i tanken av hur mycket jag egentligen ville det. Omar varken svarade eller lyssnade. Han var redan flera meter bortåt och strax bakom en vägg. Felix tog min hand och förde mig till ett rum. Han stängde dörren bakom och bet sig i läppen. "Vad är det?" Frågade jag. Han hade släppt hand och höll den nu mot väggen medan han såg neråt. "Omar har en likdan sändare som du", sa han. Jag hann bara dra efter andan men inget säga för Felix höll upp ett finger och såg med lugnande blick mot mig. "Det är en sändare som tar upp alla stora beslut du gör. Omar kan inte säga vad han tänker för allt bevakas och alla viktiga beslut han tar får han aldrig säga utåt för dom skickas direkt till dom som lagt sändaren".

"Men va? Jag förstår inte! Varför skulle någon..", Felox avbröt mig när hon tog mitt huvud i sina händer och kom så nära att jag sköts upp mot väggen. "D/n, lyssna på mig. Alla viktiga beslut du gör får du aldrig säga, skriva, viska, knappt tänka för du har en sändare som tar upp precis allting avvärde och skickat det till Manny. Du har ett örhänge som sitter fast med laser och Omar har en ring och dom går inte att få bort. Förstår du?" Jag stirrade på honom med darrande blick men nickade. Felix lutade sig framåt och kysste mig snabbt på pannan. "Bra. Vi kommer lösa det här. Jag lovar".

Jag slängde mina armar om honom och borrade in mitt ansikte i hans hals.