Just A Game

Kapitel 115

"Nej, nej nej. Omar kan bara inte vara omänsklig", jag la båda händerna mot tinningen och gick fram och tillbaka. "Men tänkte efter", sa Felix "Omar är aldrig med när vi genomgår boken eller fakta om Crusförbannlsen. Ändå kan han ändå alltid allting när situationer dyker upp". Jag svalde hårt och fortsatte skaka på huvudet. Jag märkte hur våra röster plötsligt hade blivit lägre. "Varför.. Varför skulle han vilja bli crussean?" jag ifrågasatte nu allting för det fanns i mina ögon inget positivt med att vara det. Felix såg lika fundersam ut som mig. "Jag vet inte. Vi får vara på vår vakt om han nu skulle vara det. Bara för att han inte åt pajen så behöver ju inte det betyda att han skulle vara crussean", Felix tog bromsande min hand och hejdade mitt åt och fram gående. Jag suckade och såg upp. "Jag plockar undan", sa jag menande mot bordet. Felix skrattade "Glöm det. Om du dör av att bara sätta i halsen så inför jag en regel där du måste vara inom tio meters avstånd från krusbär". Jag satte armarna envist leende i kors "Men jag tänker ju inte äta dom?"

"Envisa stygging!" han bar upp mig i ställning jag inte var beredd på att jag hoppade till och bar mig ut till början av hallen där tio meter gått. Jag skrattade lite medan Felix bara backade tillbaka in i köket. "Och jag är inte klar med dig!" sa han ännu retsammare men med en kåtblick som syftade på något helt annat.

Med ett leende på läpparna började jag gå uppför trappan. I slutet av trappan skymtade jag någon sitta mot räcket med en uppslagen bok. "Bootytalk där nere?" sa Omar när jag var uppe. "Lägg av, det där var inte bootytalk", sa jag. "Exakt. Du lär väl knappt veta vad nåt sånt är ens", sa han och vände sida. Jag skrattade lite förlegat och vände mig om för att gå vidare. "Sorgligt".

"Vad är sorgligt?" undrade jag. "Att du har en oskuld till pojkvän", sa Omar och såg upp från boken. "Jag är åtminstone i ett förhållande till skillnad från vissa andra", sa jag och vände mig mot honom.

"Försöker du göra mig avundsjuk?"

"Nej".

"Bra, för det funka inte."

Jag var på väg att gå igen men så stannade jag upp. "Nej. Det är dig det är synd om. Du går runt och tror att livet inte har någon mening och att du är lyckligast av alla trots att du inte är det. Du leker bara och förstår inte allvar. Du bryr dig bara om dig själv och dina nöjen. DET är sorgligt", och med dem orden vände jag på klacken och gick iväg.

Det hann bli kväll och vi alla satt i köket.. Nästan alla. Jag visste inte riktigt säkert längre hur många vi var i huset eller vilka som räknades som i vår grupp. Men en sak var jag iallafall sten-osäker över. "Var är Lilian?" frågade jag. Willes ögon blev blanka av oro genast. Jag försökte ta det lugnare med min röst för att inte väcka kraftiga känslohumör hos Wille. "Jag såg henne sitta i bilen idag", sa Oscar. Jag blev förvånad "Är hon kvar?"

Ogge ryckte på axlarna. "Jag går och hämtar henne", sa jag. "Ska jag följa med?" undrade Felix. Jag log men skakade på huvudet.

Det var redan nu mörkt ute. Lyktor från verandan och grinden gav ifrån sig ett svagt sken som iallafall visade vart man gick. Jag gick ljudlöst över gruset. Varför vet jag inte men det kändes lite som att Lilian skulle gömma sig eller något om hon visste att vi sökte henne. Jag lutade mig mot rutan i första bilen, närmast trappen. Det var mörkt och så vitt mitt öga såg satt ingen där. Men så när jag kikade in i den andra fick jag syn på en smal silhuett med långt hår. Hon satt i framsätet, bakom handskfacket funderande. Jag knackade lite försiktigt på rutan och fick henne släppa sin koncentration över ställningen. Hon vred på huvudet och fick i samma stund syn på mig. När hon varken gjorde några tecken på glädje eller motvilja öppnade jag passagerardörren lite på glänt. "Varför sitter du här?" hon skakade avfärdande på huvudet. "Hur är det?" frågade jag därpå och fick en tung suck börjande på en mening. "Jag har inte sett honom på länge.. Han måste hata mig", jag förstod att hon syftade på Omar och jag nickade tyst. "Sist vi sågs, han var så..", hon avbröt sig och såg skamset neråt. "Är du rädd?" frågade jag. Lilian såg upp mot mig "Ja. Jag kommer inte kunna gå in dit". Jag påmindes snabbt om att Omar ännu inte visste om att Lilian var här, att hon ens levde över huvudtaget. Det enda han minns var ju hur Wille dödade henne. "Jag tror inte han kommer bli arg eller ledsen. Du hann betyda så mycket för honom. Han kan bara bli glad", sa jag.

"Men jag svek honom ju?" sa Lilian. "Gammal kärlek rostar aldrig", sa jag och log lite tröstande. Hon besvarade med ett lite mildare leende. "Följer du med in?" undrade jag. Hon stannade upp i någon sekund. "Kan du gå in före mig?"

Jag förstod genast vad hon menade och någon minut senare var jag inne och gjorde entré till köket. Nu var precis alla där. Diskret viskade jag till Felix som fattade vinken. "Omar", sa jag för hans uppmärksamhet. Han stod lutad mot köksön och såg halvt upp från mobilen medan jag pratade. "Det är en grej vi måste ta upp med dig och det är viktigt nu att du lyssnar nu.. Så ge mig din mobil".

"I helvete."

"Omar", sa Felix strängt. Det var viktigt att Omar inte gled iväg eller ens försökte eftersom detta var allvarligt speciellt för hans del. Omar lämnade motvilligt över mobilen. "Och din reserv", fyllde jag i. Han himlade med ögonen men langade fram den slutligen också. Jag förstod att han ville få det överstökat eftersom han nu var uppmärksammare än någonsin och kollade mot mig. Jag drog in efter luft.

"På festen var inte Kalle den enda som följde med oss hem..", och redan då fattade alla andra också vad detta handlade om. "Hon är kvar här och.. Du har inte sett henne på över ett år men..", jag visste inte hur jag skulle fortsätta utan tvekade ständigt. "Hon har gömt sig lite för att hon är .. Lite nervös inför att träffa dig..", jag såg på Omar att han inte fattade ett skit och höll på gäspa. Jag bestämde mig för att inte säga något mer så jag ropade: "Du kan komma nu". Hon var redan i hallen och väntade. Inte ett ljud hördes. Men så diskret kunde fotsteg höras mot det svarta stengolvet där ute. Det var släckt där. Bara i köket var det tänt. Där ljudet kom ifrån vände vi oss mot. Omar stod ännu halvt ointresserat lutad på bänken men så snart ljudet kom närmare ändrades hans självsäkra uttryck. Skuggan syntes, silhuetten.

(LÅTTIPS: Ooh Kill'em (CAKED UP REMIX))

Första foten syntes. Skor från Gucci konstaterade jag. Därefter kom benet och ju mer av figuren man såg desto mer förändrades Omar.

När plötsligt ingen mer gavel fanns att gömma sig bakom tog Lilian klivet fram så hon blev fullt synlig.

Och Omar reste sig och bara stirrade.

Uttryck fanns inte ännu och jag väntade spänt på ett leende, åtminstone lilla munryckning i läpparna.

Jag behövde inte vänta särskilt länge.

Lilian kom mer och mer in i köket, närmare och närmare. Det var precis det han väntade på.

Plötsligt insåg jag vad vi glömt avlägsna från Omar. Det räckte inte bara med mobil.

Jag hann inte med, ingen gjorde det när Omar lät handen falla till fickan och ur den få upp en pistol. Ett snabbt siktande med en hand stannade uppstigningen. "OMAR NEJ!"

Därefter small det och Lilian föll mot golvet.