Just A Game

Kapitel 23

Felix och jag såg allvarligt på varandra och sedan på Omar. "Blondie tänker inte utföra planen" sa han. "Va?! Varför det?" Sa jag. "Inte fan vet jag, hon är väl kåt i han" sa Omar och sträckte ut händerna. "Vet Wille att vi är är?" Sa Felix. "Nej, han letar efter sitt gäng nu". "Så hur gör vi nu då?" Sa jag. "Plan B" sa Oscar som dök upp bakom oss. "Vad är det för plan?" Frågade jag. "I princip samma fast vi dödar honom inte" svarade Oscar. Jag såg på alla "Hur gör ni då?" Frågade jag. Omar flinade och försvann. Jag protesterade direkt "Va? Nej! Vad tänker han göra?" Sa jag i panik. Oscar kom närmare. "Diana håller just nu på att få ut Wille ur huset". Jag fattade inte och såg med rynkade ögonbryn. Oscar såg på Felix som öppnade munnen "Vi ska fånga honom".

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Dörren öppnades och Wille kom in. Jag tog ett djupt andetag och började gå mot hallen. En hård knuff hindrade mig och Omar drog in mig i ett rum. Han stängde dörren bakom oss och la en hand på varsin sidan om mig mot väggen. "Vafan gör du va?! Haru tänkt sabba hela jävla planen?!" Det hade jag inte tänkt..bara ändra lite. "Jag kan inte! Han får inte dö!" Skrek jag och Omar suckade tungt. "Vet du hur jävla svårt det är att få honom ur vägen? hur många gånger tror du inte jag har försökt?!" Hans händer försvann från väggen och han såg irriterat på mig. "Då tar vi reservplanen" sa han och började gå mot dörren. "Vad för plan är det då?" Frågade jag. "Få ut honom ur huset, på gatan" svarade han och öppnade dörren. "Men hallå? Varför? Vad tänker du göra?!" Sa jag oroligt och följde efter honom. Han vände sig tvärt och stod ansikte mot ansiktet. "Jag sa: Få ut honom ur huset" sa han överdrivet tydligt och gick iväg. Jag kollade mig i rummets spegel innan jag gick tillbaka till festen.

Jag såg Wille nästan direkt stå och prata med några i köket. Så fort han såg mig flinade han och kom fram. "Nämen tänk att du är här" sa han och drog två fingrar genom en lock av mitt hår. "Är du här..ensam?" Fortsatte han men jag svarade inte. Då klev han riktigt nära mig. "Var är de?!" Väste han. Jag försökte undvika hans blick men då vred han om huden på min högra arm. Innan jag han skrika la han andra handen för munnen på mig och ställde sitt eget huvud i en position i jämte med mitt så folket runt omkring trodde vi kysstes. "Säg nu var Omar och de andra är". Han vred om ytterligare så att såren på armen öppnades. Jag blundade hårt för att hindra tårarna från att tränga fram och nickade intensivt. Han släppte först på armen och efter det runt munnen. "Det är utomhus" fick jag fram. Han flinade "Duktig flicka" och pussade mig. Han la en arm runt nacken på mig och tog ett stadigt grepp om håret. "Du visar vägen" sa han och tvingade mig att gå ut genom ytterdörren. "På vägen" sa jag snabbt. Han gick med raska steg över tomten medan han drog i mitt hår så jag skulle gå fortare. Han bromsade oväntat mitt på vägen så flera hårstrån lämnade huvudsvålen på mig. Hans andra hand hittade min höger arm som fick ett lika hårt tag som håret. "Vart fan är de?!" Skrek han i mitt öra och drog vidare med mig mot korsningen. Plötsligt stannade han upp och höll mig framför sig. "Du skulle aldrig ljuga för mig? Eller hur?" Sa han och spände käkarna. Jag skakade på huvudet men han bara fnyste. "Jag tror dig inte!" Skrek han och slog mig hårt i tinningen. Jag skrek till och föll ihop på marken. Han höjde en till hand som verkligen tog sats, men den hann aldrig träffa mig. "Det där vill du inte göra" sa rösten från en gestalt som lugnt kom gåendes efter vägen. Wille suckade och snurrade runt. "Jaså, du lever?" Sa Wille som om han inte väntat sig det. "Wille det här är en grej mellan oss, så släpp tjejen" sa Omar och kom närmare. "Annars vadå? Bryr du dig om henne?" Sa Wille och höjde på ögonbrynen. Omar knuffade undan Wille åt sidan och räckte mig en hand som jag tog. Han drog enkelt upp mig. "Men vafan!" Skrek Wille och var snabbt framme och slog Omar hårt i magen. Omar grimaserade snabbt innan han tog sats knäade Wille mellan benen betydligt hårdare och slog honom över ansiktet så han föll ner på marken. Jag bara stirrade när d/n, Oscar och Felix kom springande mot oss.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Wille låg nere på marken och Omar sträckte/sprättade på högerhandens fingrar. Innan vi var framme reste Wille på sig och gick på anfall mot Omar. Felix och Oscar började springa fortare än vad jag hann med. När det var framme tog Oscar tag i Wille och höll fast honom i ett grepp som hindrade Willes armar från att rubba sig. Felix tog fram pistolen som han måste ha behållit sen tidigare. Ett skrik från Diana som ropade "NEEEJ!!!!" fick Felix att vända på pistolen och istället slå honom hårt i huvudet. Wille kollapsade i en hög på vägen. Han var avsvimmad och våran plan hade gått i lås. Vi såg alla på varandra. En svart bil kom körandes längs vägen och stannades precis vid oss av föraren Ogge. Oscar och Felix kastade in Wille i bagaget. Alla satte sig i bilen och vi körde hemåt till Ogge.

Men När vi väl var framme blev det problem. "Okej, vafan nudå? Vart tänker ni sätta honom? Han kommer fly" sa Omar. "Chilla, vi kommer på nåt" sa Oscar och öppnade bagageluckan. "Toan?" Föreslog Diana men Omar fnyste. "Rummet måste ha lås, vara utan fönster och ha väl isolerade väggar" sa Omar och hjälpte Oscar att lyfta ur Wille. "Det finns ett förråd i källaren" sa Ogge. Vi gick alla in och nerför trappan för att titta på rummet. Alla tyckte det såg bra ut förutom Omar. "Amen vafan är det där" sa han och nickade mot en lucka i dörren som såg ut att vara en kattlucka. "Och du tror att han kommer igenom där" sa Felix. Omar himlade med ögonen och de slängde in Wille och låste efter.

Diana och jag satte oss i soffan till det andra källarrumet. Oscar kom in med en öl i handen. Han satte sig i en av fåtöljerna. "Vad tänker ni göra med honom?" Frågade Diana och såg ner. Oscar tog en klunk innan han svarade "Vi ska förhandla med honom och få honom att sluta". "Hur tänker ni göra det då?" Sa Diana och hon lät sur. "Det får vi se imorgon" sa han. Jag reste på mig "kom Diana, vi måste fa nu" sa jag men hon skakade bestämt på huvudet. "Nej stanna, ni kan sova här i soffan" sa Oscar. Och så blev det. För Diana vägrade flytta på sig och jag visste ärligt talat inte om jag ens själv orkade fara hem.