Just A Game

Kapitel 121

Hon var exakt likadan som mig. Kläderna och tillochmed samma morgonrufs som mig i håret, vi var identiska. Jag såg på Felix med förvirrad blick. Han såg inte på mig. Han såg på den d/n bredvid mig. Tänk om han trodde att hon var jag? Diana såg helt chockat på oss båda, vilket resten ungefär också gjorde. Jag förstod genast att Beccas kraft var att kunna kamouflera sig. Stirrandet blev plötsligt för mycket och bara en fråga återstod egentligen.

"Okej, vem av er är den riktiga d/n?"

Becca såg inte på mig men hon var snabbast med att säga "Jag." Det blev för oväntat och jag visste inte vad jag skulle göra. "Jag tror inte hon är d/n..", sa Oscar. Jag pustade ut. Åtminstone en av dem hade lite vett i skallen. "Jag tror hon är d/n", sa då Diana med blicken mot Becca. Va?! Vad skulle jag nu göra när inte ens min bästa och barndomsvän kände igen mig?

Felix klev fram till oss båda. Han såg först in i Beccas ögon och stannade där länge. Sedan övergick han till mig. Jag lät mig drunkna i hans ögon på det vis han skulle märka det. Jag försökte ge ifrån mig den blick jag alltid gav då vi var nära. Han såg länge med sina vackra och tvivlande. Slutligen suckade han och såg ner. "Jag kan inte", svarade han bara och backade undan. Det var nästan så jag blev gråtfärdig. Men allting bromsades då ett starkt hat växte fram inom mig mot Becca. Hur många gånger har hon klätt ut sig till mig och vad hade hon då gjort? Jag valde att inte ge henne någon större uppmärksamhet. "Hur ska vi kunna skilja på dom?" undrade Wille. Omar höll upp ett finger. "Skjuta nån? Överlever hon så vet vi att det är Becca, gör hon det inte så vet vi ju att det var d/n", han avfyrade ett snabbt smile som ingen gav respons på. Jag såg mörkt mot honom. Omar mötte min blick med samma ögonkast och sedan flinade han. Varför gjorde han det? Det var oväntat och själva draget i hans ansikte tydde på att han ville ha något sagt med sitt leende. Visste han att jag var d/n?

.. Ja. Han hade listat ut det. Men det hade inte Felix gjort och han hade aldrig förut gjort det alla gånger då Becca varit jag. Tänk om Becca verkligen hade gjort det med.. Jag vågade inte ens tänka tanken för en scen dök upp och det... Det var hat. Hatet försvann lika snabbt och plötsligt började en annan obehaglig känsla krypa fram längs ryggen. Rädsla. Jag ville kräkas. Och klarade inte av att se på Omar. -Vadet-

Ogge klev fram "Jag kan försöka", sa han och ställe sig mitt emot Becca. "Hur träffades d/n och jag första gången?" Svaret dröjde men Becca svarade "På en fest". Ogge sa inget utan gick vidare till mig och ställde exakt samma fråga igen. "På tunnelbanan. Vi sprang in i varandra", svarade jag. Ogge backade tillbaka utan att se på någon av oss. "Det är d/n", sa han och pekade på mig.

Det gick för snabbt men inom en millisekund såg jag hur ett slags genomskinligt skynke föll över hela Becca som en man till ett lejon och d/n-kostymen försvann i samband med att hon blev Becca igen. Medan vände hon sig snabbt om och rusade ut i hallen som en blixt. Det gick alltför snabbt. Jag trodde inte någon skulle hinna med hennes fart men Omar som stod närmast dörröppningen for som ett skott efter henne ut i hallen. En hög smäll som fick golvet att vibrera kort avslöjade att han fått tag henne. Vi la benen på ryggen och skyndade alla ut i hallen så vi kunde hjälpas åt att gripa Becca. Men efter jag rundat hörnet av väggen till köket och kom ut i den stora entrén så var det inte en utan två Omar som låg på golvet och slogs. Felix blev tvekande ställd med munnen halvt öppen. "Sära på dom!" sa han sedan och sprang fram tillsammans med Oscar och slet isär dem åt varsit håll. De två Omar såg på varandra flämtande av ansträngning. Ena Omar skrattade och såg upp i taket "Ah, jag visste att den här stunden skulle komma." De släppte dem och backade bakåt. Båda Omar stod bredvid varandra. Jag hade absolut ingen aning om vilken av dem som var den äkta. De var ju identiska. "Shit vad stark du är", sa den vänstra. "Detsamma", sa den högra "Men du har teknik som en tjej", fortsatte han och höjde lite beklagande på ögonbrynen. Den vänstra gjorde en attack med hela kroppen i sats och hoppade med armarna i spända rörelser, nävarna knutna och ena benet sträckt för en karatespark. Den högra Omar sparkade enkelt undan benet som fick motståndaren tappa balansen och falla. Han tog därefter tag i de knutna nävarna och snurrade runt den vänstra Omar i ett grepp som fick armarna att korsas och sitta låst fast. Högra Omar tog sin fria hand och höll den lite löst runt vänstra Omars huvud. "Bom you're dead", sa han och gjorde en osynlig rörelse som tänkte bryta nacken av honom. Men han skrattade och släppte vänstra Omar. "Sluta", sa Felix "Det här är inget skämt." Högra Omar nickade "Bara en fråga..", han gick fram till vänstra och drog upp hans tröja "Är den alltid såhär spänd?" Diana reagerade av synen på magen. Felix suckade och Ogge puttade upp ett utrymme mellan dem.

"Ey, Felix, kan jag prata lite ned dig sedan?" undrade vänstra Omar.

"Nej? Jag vill inte snacka med honom", sa högra äcklat. "Men skärp er!" sa Diana plötsligt. "Ja, på riktigt", instämde Oscar. Ogge såg ner och bet sig i läppen "Vi kommer behöva låsa in Becca", sa han. "Ja, eller så får du döda henne, OG", sa Felix. Jag blev så överraskad att jag såg upp. Felix ville att Becca skulle dö på riktigt. Kanske hade han själv också insett att Becca kan vara den som varit med honom i bilen. Det vara bara en Molander som kunde döda henne men jag visste att vi hade kvar krusbärspaj. "Men först måste vi veta vem som är Becca", sa Ogge. Jag nickade

"Ja, vem är vem?"

"Amen va i helve.." Började ena Omar men avbröt sig själv. Han stirrade på den andra, vänstra Omar. "Ser jag verkligen ut sådär i nacken?"

"Sluta, det här är allvarliga saker", sa Felix,

"Ja? Det ser ju förjävligt ut", högra Omar granskade dubbelgångaren i nacken.

Jag började inse att vi aldrig skulle kunna ta reda på vem som var Omar om vi inte ifrågasatte honom också. "Vad ska vi göra?" frågade jag nervöst och såg mig omkring.

"Aa, det är bara å trimma vettu", sa samma Omar sorgset som tidigare och rufsade om den andre i nacken.

"Vem är den riktiga Omar?" undrade Diana. "Amen ni fattar väl att det är jag?" sa den vänstra. Den andra masserade sin egen nacke. "Vi skulle ju kunna skjuta dem", sa jag skeptiskt. Vänstra Omar flinade "Ja, gör det".

Den andra stirrade på mig men vände sedan bort blicken. Ja, den högra Omar var den riktiga konstaterade jag.

"Den som först får ner den andra är ju den riktiga" sa en Omar. "Nej, ni kan inte slåss. För skadar sig ena Omar så kan de ju vara den riktiga", sa Oscar.

"Och då skulle ju vissa bli 'såå' ledsna", sa den högra Omar och såg särskilt mot mig. Diana hade stått tyst ett tag men så öppnade hon munnen "Vi kan låta båda äta krusbär"

"Nej!" sa båda Omrarna lika snabbt. Jag blev ställd och stirrade. Alla verkade göra detsamma. Vem av dem som än var Omar så avstod han från krusbären. Antingen var han beskyddande över Becca eller så var han omänsklig.