Just A Game

Kapitel 32

Jag kom inte på nåt att säga utan bara stirrade på Felix. Hur kunde han dra in Danne i detta?

"Vet du vem Danne är?" Sa jag när det kom upp för mig att av aldrig nämnt honom alls. Felix svarade inte utan bara såg ner. "Danne betyder ingenting för mig!" Sa jag när han gjorde en backande rörelse. Då såg Felix upp på mig och in mina ögon efter sanningen. Mina ögon var fortfarande röda och tårarna hade äntligen slutat rinna. Han lutade sig fram och kysste mig ännu en gång. Jag lyfte armarna för krama dem runt hans hals men då släppte han och drog oss mot husväggen. Han såg hetsigt åt alla håll som om vi iakttogs. Jag såg oroligt på honom. "Du är i fara.." Började han. "Nej, det är jag inte. Danne skulle aldrig skada mig och det finns ingen annan som.." Då tog Felix ett hårt tag om mig och tryckte upp mig mot väggen. En hand på varsin sida om mig hindrade mig från att fly. "Du är i fara på grund av mig!" Felix hade något mörkt i ögonen och hans röst var inte den samma. "Du har ingen aning om vad det här handlar om! Du har fan ingen aning om vem jag är! Och det värsta är att du redan är i gränszonen!" Han stod riktigt nära och jag kunde känna hur han andades häftigt och hans händer var hårt knutna mot väggen. Jag kunde inte annat än titta förskräckt på honom. Plötsligt lättade hans hållning. Han såg ner och suckade. "Du kan räddas.. Det finns bara ett sätt.." Han såg upp på mig med allvarligt ansikte. Han lutade sig fram och kysste mig lätt på kinden innan han snabbt tryckte ifrån med händerna från väggen och vände sig om. Ett par få hastiga steg tog honom till dörren och han var borta. Jag stirrade efter och andades djupt. Det han sa hade haft effekt på mig och faktiskt gjort mig rädd. Det enda som återstod i mitt huvud var ett gigantiskt frågetecken. Utan minsta tvekan for jag efter dörren och ryckte upp den. Ett bedövande ljud av dunkande musik gjorde det svårt för mig att tänka. Jag sprang igenom folkmassorna och knuffade ner hur många som helst. Det var inget som berörde mig för stunden. Nu hade jag panik och var desperat. Jag kom ingenstans och fick bevis på att jag gick i cirklar när folk hämnades genom knuffas tillbaka på vissa ställen av dansgolvet. Plötsligt halkade jag på något blött på golvet och de fick mig att stanna upp för att få tillbaka balansen. Ett oväntat glassplitter drog under mina skor. Och i samband med det våta tappade jag kontrollen och föll handlöst ner på golvet. Det skar i mina handflator och knän som tog emot i golvet. Jag bet hårt och blundade hårt för att försöka glömma smärtan. Vad för jävel slänger glas och vatten på golvet?! Halsen av en grön flaska och etiketten från en champagneflaska låg i närheten och det slog mig plötsligt vem som fixat förödelsen på golvet. Jag väntade bara på att någon irriterande människa som Julia tex skulle komma och säga 'den som gräver en grop för andra, ramlar själv i den'. Ett par händer tog runt min mage och lyfte upp mig på benen. Jag såg upp på Ogge och fick direkt tillbaka min desperata hjärnhalva. "Var är Felix?" Sa jag och vände mig åt precis alla håll. Han reagerade inte utan bara såg lugnt på mg "Felix har åkt." Mina ögon var blixtsnabbt klistrade på Ogge. Men jag låtsades inte om det han sa utan sprang vidare, knuffandes fram. Ganska snart tog en arm om mig. Det var Diana. "Felix?" Frågad jag henne utan väntan men hon skakade på huvudet likadant som Ogge. Då ryckte jag mig lös men hann inte gå en millimeter förrän Wille tog i mig. "Felix har åkt." Sa han. Jag vägrade tro det och fortsatte därför att springa. Deras röster ekade i mitt huvud gång på gång med repliken: 'Felix har åkt.' Jag hade ännu inte förstått vad det betydde men hela deras sätt att säga det på avslöjade. En klump skapades i halsen och gick vidare till ögonen. Massproducering av saliv uppstod i munnen när jag tvingade gråten att stanna inombords. Nej, han var här upprepade jag för mig själv men trodde bara mindre och mindre på det varje gång. Tillslut snurrade jag av och sprang rakt mot utgången. Inget kunde hindra mig nu. Det stod bara mellan mig och dörren. Det hade börjat blöda från mina händer nu och sved värre än någonsin när champagnen börjat rinna till blandning med blodet och torka i såren. Jag blåste snabbt på dem och fortsatte mot dörren. Det var säkert bara tio meter kvar och till utgången och friheten. Det jag fruktade mest av allt hindrade mig precis vid tröskeln. Jag ville bara skrika. Oscar tog ett steg ut och blockerade hela utgången med armarna utsträckta och kroppen ställd i en stjärna. Farten jag fått upp var omöjlig att stoppa, så jag krockade rakt in i honom. Oturligt nog var inte krocken hård nog för att få Oscar att flytta sig ur min väg. Han tog ett fast grepp och såg rakt på mig. "Felix har åkt." Hur mycket jag än försökte hindra det trängde gråten fram. Jag fick panik och försökte desperat knuffa bort Oscar och komma förbi. Han tog ett enkelt tag om mig som inte verkade som någon big deal för honom, men för mig var det stenhårt och höll mig på samma ställe. Jag sprattlade allt jag kunde och skrek samtidigt som jag tog med alla krafter och försökte komma loss. "Hemåt?" Hörde jag Ogges röst bakom mig och såg sedan att alla stod där. Oscar nickade. Han lyfte upp mig och bar ut mig hur mycket jag än kämpade emotnbåde psykiskt och fysiskt. Han bar ut med mig ända till bilen, där släppte han. Han skulle bara öppna bildörren men jag såg min chans att fly och tog sats. Ogge tog tag om min handled men han var inte snabb nog att ta ett hårdare tag så jag ryckte mig lös och började springa. Jag visste inte vart men iallafall bort från dem för något sa mig att de skulle hålla undan mig från Felix. Precis när jag sprungit en bra bit ifrån dem, och trodde jag kom undan slog två hårdhänta armar runt om mig. Jag trodde jag skulle tappa andan av det hårda taget som träffade magen. Jag förstod direkt att det bara kunde vara en person som hade denna taktik och det fick mig att skrika ännu värre. Omar lyfte upp mig, slängde mig över axeln och bar tillbaka. Till en början sprattlade jag med både armar och ben, men han var ganska snart less på det och vred därför om min svaghet, mina handflator så fort minsta rörelse kom från mig. Oscar höll upp bildörren och Omar slängde in mig. Jag hade Wille och Ogge på varsin sida om mig hela vägen hem.

Så fort bilen stannat utanför Ogges hus och min väg var fri utanför bilen tänkte jag springa igen men både Ogge Oscar var snabbare med grepp på varsin sida om mig. Jag skrek inte men gjorde ett flera försök i ryckningar för att se om deras grepp verkligen var hårt. De höll fruktansvärt hårt. Ogge suckade "Hur gör vi med henne då?". Omar flinade "Mitt förslag har med källare, vakt och kattlucka att göra". Wille gav Omar en skarp blick vilket han totalt ignorerade. "Felix sa ta hand om d/n och jag tror inte han menade låsa in henne" sa Oscar. Omar himlade med ögonen. Vi gick in i huset och jag var snabbt nerför trappan, till källaren, in till TV-rummet och i soffan. Resten kom en liten stund senare och intog de lediga platserna i soffgruppen men de lät mig ha soffan helt ensam. De satt alla tysta några sekunder och såg lite tveksamt på varandra. "Var är Felix?" Sa jag tillslut. "Felix har åkt." Sa Oscar. Nu var jag djupt irriterad på den frasen. "Vart fan har åkt då?" Frågade jag men fick inget svar tillbaka. "När kommer han tillbaka?!" Sa jag och min röst skar sig.

"Han kommer inte tillbaka.." Började Oscar men avbröt sig själv mitt i meningen. Han suckade "Hur mycket har Felix sagt till dig?" Jag rynkade ögonbrynen "Sagt vadå?".

"Vad sa han till dig innan han for iväg?" Sa Ogge. Jag hade ju inte förstått någonting av det som Felix sa, och det enda som min hjärna registrerade var.. "Han sa en grej om mitt ex. Asså ni vet inte vem det är men han.." Jag slutade tvärt när alla plötsligt såg mystiskt på varandra. "Eller gör ni..?" Frågade jag försiktigt. Inget svar kom, utan blickarna sänktes mot golvet. Jag blev otålig och stressad men fick ingen medkänsla från någon. Tillochmed Diana hade samma position som killarna och såg minst lika nervös ut. Då tog den enda som inte var nervös till orda: Omar "Men hur jävla svårt ska det va och säga? Danne gjorde slut med dig under tvång".

Jag visste inte om jag klarade fler överraskningar och denna fick mig nästan till chocktillstånd. Så fort det var sagt stirrade jag ut i tomma intet och såg alla scener den senaste tiden med Danne spelas upp. Hans beteende, allt stod nu klart. Nu var det bara en fråga som återstod. "Under vems och vilket tvång?".

"Hon har ingen aning." konstaterade Ogge efter några snabba utbytta blickar. "Vem tvingade Danne att göra slut med mig?" Frågade jag förtydligat. "Antar att du då inte heller vet nåt om Felix.." Sa Oscar. Mina ögon flackade velandes mellan alla i rummet som höll något hemligt. "Ska jag checka henne..?" Omar kom fram till mig med något lurigt i ögonen "Säg mig d/n, vad tänker du på om jag säger.. Den 21 juni?" Han flinade. Jag kom bara på att tänka på den 22 juni, den dagen då Wille dödade Nr 2. Alltså hände det Omar syftade på bara en dag innan. Jag vände blicken mot Wille direkt och försökte läsa av om det han något med honom att göra. Omar la tummen och pekfingret under min haka och drog tillbaka mitt huvud så det stod mittemot hans. "D/n, fokus nu". Jag kunde inte komma på något som hade med den 23 juni att göra så jag skakade på huvudet. Omar flinade brett och drog med tummen nonchalant tröstande över min kind på samma sätt som jultomten gör, innan han återvände till sin fåtölj. "Som jag sa, hon har ingen aning om vem jävlarna är". Jag såg frågande på allihop i hopp om att någon av dem hade svar på alla frågetecken som just nu bara flög i mitt huvud. "Vi måste berätta" sa Ogge. "Det här kan bli kul" sa Omar med ett läskigt leende. "Så.. Storytime?" Sa Wille och såg på Oscar. De gjorde alla andra också. Och jag stirrade på precis alla med min skräckslagna blick. Oscar suckade "Ok: Storytime."