Just A Game

Kapitel 17

"Vi har en plan". Diana och jag såg lättat på varandra. "En dålig plan" ropade Omar bortifrån soffan. "Det är iallafall den enda realistiska" sa Oscar och Omar satte i ett par hörlurar för öronen kopplade till mobilen. "Vi vill få ett slut på det här och förhandla med Wille på det mest lugna och bästa sätt som möjligt" fortsatte Oscar. "Bara det att Han har ignorerat våra samtal, sms och befinner sig aldrig på de vanliga ställena, så vi vet inte hur vi ska kunna komma i kontakt med honom" sa Ogge. "Eller jo, vi har ju en tanke.." Sa Felix och kastade en blick på Diana. Diana såg ner i marken och skakade på huvudet. Jag förstod henne. Till kritan går kärleken före allt, hon skulle aldrig kunna svika Wille. Omar reste sig ur soffan. "Fint, fint nu när ni har berättat om er plan så känner jag spontant att jag borde få yttra min" Han såg på gruppen en och en. Jag var inte helt säker på att han ens hört vad som sagts, men jag visste inte hur det var med Omar. "Känner att er ide är aningen lite för invecklad och välorganiserad när mitt förslag är snabbare, enklare och minst krävande. Döda honom. Vill ni få han till att sluta så gå den enkla vägen och gör det rätta. Och tro mig, det finns inget annat alternativ" han avslutade med att avfyra ett brett flin och stack händerna i byxfickorna. Jag kände hur en inre röst sa åt mig att slå honom eller åtminstone protestera. Killarna suckade. "Det är av den här anledningen som vi utesluter Omar från detta" sa Oscar och jag blev lättad. Om han inte var inblandad kanske det hela kunde gå vägen. Diana såg ner i golvet. Jag plågades själv av att se henne utsättas för allt detta. Hon såg upp och tvekade innan hon öppnade munnen. "Nej, det här går inte" sa hon kort. Jag skulle precis ta hennes hand och tala om för henne att jag också stod på hennes sida men hon var inte klar. "Om vi ska göra det här måste vi ta det andra förslaget". Plötsligt var allas uppmärksamhet stirrande på Diana. Omar klappade i händerna "Äntligen, äntligen någon med lite förnuft" sa han överdrivet lättat och la en arm runt nacken på henne. Ingen annan hade sagt något och ingen tycktes komma på något att heller säga. Diana drog undan håret i ansiktet innan hon sa "Asså, det är bara det att er plan är så.." "Förjävlig?" Fyllde Omar i. Och till min förvåning nickade hon. "Om det här ska fungera måste vi gå den säkraste vägen" sa hon. Antingen var Diana ett steg före alla och överingelligent eller så var det här det dummaste hon någonsin kunde ha sagt. "Är du säker? Du kommer ångra det" sa Ogge. "Om han har dödshotat mig borde väl jag göra något innan han gör det?" Sa hon och Omar pussade henne på kinden. "Okej, då gör vi det" sa Oscar. Jag förstod inta alls hur det här kunde vara rätt men det kanske Diana och Omar gjorde som kände Wille så väl. "Då går vi över till fas 2: hitta honom". "Vi vet inte hur vi ska komma i kontakt med honom" sa Felix. "Det gör jag" sa Diana. "Han ska till Dannes fest". Vi alla såg på varandra. "Offentligt mord, jag gillar det" sa Omar och gned händerna mot varandra. "När är den?" Frågade Felix. "Imorgon" svarade Diana. "Det går inte. Inte på så kort varsel. Det tar lång tid att planera" sa Oscar direkt. "Vänta, ska bara checka en grej" sa Omar och gick fram till Diana. Han såg djupt in i hennes ögon och hon såg frågande tillbaka. Plötsligt tog han ett hårt grepp om hennes högerarm och Diana kved till. Omar släppte och drog upp hennes tröjärm. Han granskade och rörde lätt vid den. "Nepp, vi gör det imorgon" sa han och höll upp Dianas arm så att alla kunde se namnet 'WILLE'. Alla var överens om vad som måste göras. Vi satt länge i källaren och planerade hur det hela skulle gå till. När vi tillslut hade klurat ut alla detaljer, reste sig alla för att gå. Omar var snabbast iväg och sen gick resten. Ogge stannade och jag dröjde mig kvar. "Hur visste du?" Frågade jag. Han såg allvarligt på mig. "Det gjorde jag inte" sa han kort. Jag spärrade vägen för honom när han gick mot trappan. Han suckade. "När du berättade om din kompis förstod jag att du också var i fara" sa han. Jag skakade på huvudet. "Nej, du gör inte det här för mig" sa jag bestämt. "Nej. För Omar, gruppen. Om han åtalas för något hamnar inte bara han i fara utan också vi." Han svarade ärligt men jag ifrågasatte det ändå. "Men hur skulle det se ut om hela The Fooo egentligen var en kriminell liga?" Och nu var han arg. Jag nickade långsamt. Han genade runt mig och började gå uppför trappan. "Ogge?" Sa jag och han vände sig om. "Är det här på riktigt? Har Omar dödat förut?" Sa jag. Han dröjde på svaret. "Det vet ingen. Man vet aldrig med Omar."