Just A Game

Kapitel 57

Alla som passerade mig på utvägen var bara som en suddig bild. Jag hade precis talat om för Casper var jag befann mig, vilken fest, vem som var med mig, bestämt en okänd mötesplats där jag kunde träffa honom och att jag skulle vara på den platsen inom två minuter.

Jag fick inte ha mobilen vid örat medan jag lämnade huset men skulle låta den vara på med nedsänkthand till midjan. Jag följde minsta vink han hade eftersom gisslan som hölls var 'en person jag älskat väldigt mycket'. Nog för att Felix och jag inte var på den bästa sidan just nu som jag hade inte slutat älska honom för det. Han var fortfarande en person jag 'älskade' och inte en som jag 'älskat'. Framför ögonen när jag gick ut fick jag se Oscar i köket. Han hade självklart inte lyssnat på mig när jag beordrat honom till att inte dricka ännu mer. Nu höll han i två flaskor med en genomskinlig vätska inuti och vinglade på stället. Jag hade knappt tid att sucka åt honom utan bara for förbi vidare till hallen istället. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag bet ihop men vände mig ändå om mot Ogge. "Vart ska du?" frågade han. "Bara ut och ta luft", svarade jag. Hans veck i pannan visade hans tvivlan över vad jag sagt. Jag hade använt samma fras sist som jag lämnade killarna och då hade jag försvunnit så de blev tvungna till att leta efter mig. Ogge försökte läsa av mitt ansiktsuttryck och jag gjorde det bästa jag kunde för att verka övertygande. "Vänta på mig här, jag följer med dig", sa han. Han skulle väl antagligen säga nåt till tjejen innan han lämnade henne. Jag såg honom försvinna tillbaka in i folkmassan och var strax utom synhåll. Utan tvekan vände jag på klacken och lämnade huset med en takt som Ogge inte skulle hinna ikapp. Jag lämnade huset, gården och kvarteret. Allt för att komma ifrån allmänheten. (STOPP. Lyssna på antingen Hans Zimmer-Mermaids ELLER Twilight- How I would die)

Området jag befann mig på var på ett kort avstånd från en skog. Där hade jag bestämt plats för vad som än skulle hända visste jag att det inte fick höras eller avbryta festen. Jag vet inte hur många extragånger mitt hjärta slog eller hur många gånger jag la en extra ansträngning på halsmandlarna som fick svälja allt överflöd med saliv. Det var riktigt mörkt ute och det måste det blivit under tiden jag var inne för nu var det enda som gav ljus gatulyktorna. Det var kvällskyligt men jag frös inte mer än lite på benen där min tights täckte det mesta. Jag började närma mig den plats som var bestämd. Nervositet kröp över ryggen och gick snart över till skakande som var tecken på rädsla.jag svalde allt samman och förberedde mig på ett oförutsägbart öde inna jag svängde av in på en avlägsen stig in i skogen. Jag trodde aldrig jag i hela mitt liv varit så rädd för skogens träd. Träd var vänliga växter som likadant som människor hade känslor och var levande ting. Men dessa träd som jag såg var helt annorlunda. Höga som om de aldrig ville ta slut förrän de krockade mot himlen där ett hav av nästan svarta löv dolde en ännu svartare stjärnhimmel. Stamformationerna liknade ansikten som skrek och var endast avsedda för mig. Efter en längre tid på stigen var det plötsligt alltför mörkt. Jag fick treva med fötterna för att kunna ta mig fram utan att snubbla på trädens flätade rötter. Jag övervägde att använde mobilens sken som lyse men insåg att det endast skulle göra det lättare för Casper att hoppa på mig. Det skulle tydligen finnas en grillplats eller åtminstone en eldstad i närheten. Skyltar hade visats efter vägen och jag hade följt dem tills det inte fanns några fler. Jag började sakta på farten och fundera mer och mer över var jag var ända tills en fallfärdig eldstad skymtade svagt i nattskenet. Jag lät mig inte annat än andas lugnt och göra det överenskomna och gå fram till eldstaden. Den var gammal och kunde inte ha använts på väldigt länge. Den var snarare vandaliserad. Jag såg mig försiktigt omkring åt alla håll. Det fanns inga tecken på att någon skulle kunna vara här förutom jag, ensam. Tänk om de hade lurat mig? Men till vilken nytta då? Just som tanken var tänkt hördes ett väntat ljud, men det var från flera håll. Ett knaster som avslöjade rörelse av människa. Jag bet ihop med och blundade neråt medan knastren blev allt högre och multum fler. Hur mycket jag än blundade så kunde jag känna silhuetten av flera träda fram. Knastren och alla ljud som nyligen hörts tystnade plötsligt. Alla var här och väntade nu på mig. Jag släppte sakta varenda muskel i kroppen som varit spänd och såg upp. I mörkret kunde jag tyda en samling av killar, betydligt fler än senast och det var stående i ring runt mig. Jag var omringad. Många meter var emellan oss och gjorde det otydligt för mig att se dem men Caspers muskulösa och långa gestalt kände jag genast igen och han stod framför mig. De måste ha varit osynliga bakom träden. Långsamt lät jag blicken möta Casper. Han klev framåt. "Ge oss Felix blod annars råkar han illa ut", sa Casper med riktat finger bakom mig. En snabbvändning som var full i panik från mig visade hur två av Mannys killar höll en person jag älskat. Danne.