Just A Game

Kapitel 119

"Du? Och varför skulle du berätta för oss om Crusförbannelsen?" Diana uttalade frågan inte helt vänligt. "Ni behöver veta vad som väntar er och vilka som är era fiender", svarade Lilian. "Vi har redan Orvars dagbok", sa Ogge. Lilian nickade i en rörelse som om det inte var en nyhet. "I den står inte allt. I den står bara Orvars egna upplevelser om Crusförbannelsen".

Felix rörde sig lite framåt. "Borde inte hans upplevelser vara dom enda då? Det var väl han som grundade förbannelsen?" Lilian såg då ut över oss allihop med en oväntad och uppgivet förvånad blick. "Ni vet verkligen ingenting om den".

Oscar fick en liten ryckning i handen "Så berätta för oss då!" Lilian suckade och såg ner. "Jag vet bara inte vart jag ska börja..". Vi tystnade och lät henne samla sig. Med en nervös blick såg jag mot Felix som stod vid min sida. Han tog min hand. "Orvar d/e var duktig med affärer och valuta. När hans budget en dag började sänkas och fortsatte så varje dag fick han nog. Han hade en 'fiende', konkurrent, Georg Molander som via svart magi hann före honom att investera i alla bra aktier på marknaden. Orvar ville komma på ett eget sätt att själv komma över affärerna. Han hittade en bok om häxkraft som skulle hjälpa honom. Sanningen var den att han egentligen omärkbart fick kontakt med andar på andra sidan. De lovade att hjälpa honom och sända honom ett sjätte sinne som kunde läsa andras tankar men att konsekvenser kunde uppstå.

Han fick gåvan. Den kom väl till användning men efter ett kort tag började Orvar känna av att allt inte stod till rätta. Hans matlust fanns nästan aldrig, ingen hunger, sällan sömn behövdes på en vecka och hans gamla vanor vittrade bort. När han försökte ta kontakt med andarna var de inte längre med honom. Konsekvenserna för förbannelsen höll på ta kål på Orvar. Han kunde inte få några barn, inte uppträda mänskligt, han förlorade livet sakta. Tillslut bestämde sig Orvar för att ta saken i egna händer. Han började exprimentera med farliga sander, dödliga vätskor och förtrollningar som borde dödat honom för länge sedan. När han en dag lyckades göra om den förbannelse han drabbats av kunde han leva normalt.. Trodde han. Han hade gjort om förbannelsen till något bra och vackert. Man kunde le a som en människa, hans normala behov återvände. Under experimenteradet uppkom det att tankeläsare inte var den enda gåvan man kunde få. Det fanns tusentals och alla kunde man få bara man genomgick en enkel liten ritual. Orvar tyckte att hans liv aldrig kunde blivit bättre. Han levde som han ville.. Men det varade inte för länge. Man kan aldrig ställa allt tillrätta. Naturen har en balans och när den började återställa det Orvar orsakat blev plötsligt förbannelsen livsfarlig. Han fick humörsvängningar likt inget annat i början. Kände han sig minsta lilla ledsen kunde det orsaka jordens undergång i hans hjärta. Varje känsla fördubblades med femtio gånger. Det blev så farligt att han flera gånger höll på dö av all sin ånger. Men han lärde sig kontrollera det så småningom. Han kunde inte dö. Varje gång han skadade sig fysiskt läkte det snabbt. Han var nästan odödlig men inte imun sjukdomar, svält och ålderdom. När han en gång av alla sina humörsvängningar lyckades förvandla sin fru till crussean märkte hon ingenting. Hon hade också turen att inte få humörsvängningarna. När han sedan försökte göra en annan till crussean så dog offret. På det viset upptäckte han att bara de han älskade kunde förvandlas. Under tiden han skulle ge henne kraften kunde hon inte genomgå transformationen. Hon dog nästan. För varje kraft man vill ha måste man genomgå en dödlig transformation som man aldrig kan lita på. De enda som är säkra på att de kommer leva är de crusseaner som är födda med genen. Men han gav henne ingen. Hon märkte inte ens att hon var ej-mänsklig. Han sövde ner henne och hon hade tur nog att inte drabbas av humörsvängningarna. Hans barn blev också crusseaner. Men så plötsligt märkte han något märkligt. Hans släkt började bli sjuka, de med genen. Hans fru blev allvarligt sjuk. Hennes kroppsdelar började sakta fräta och ruttna bort. Länge försökte han komma på vad det var när även hans dotter blev lika sjuk. Frätandet och ruttnandet fortsatte och spred sig över hela kroppen långsamt i en grå barrig färg. Samma dag som hustrun dog löste han gåtan. Hon hade gett honom ett löfte som hon brutit. Det var inte vilket löfte som helst fick Orvar sedan reda på utan det var löftet om att vara trogen mot honom livet ut som hon brutit. Faktumet att hon svikit honom hade tagit hennes liv. Det dröjde inte länge förrän Orvar insåg att han var en ledare. Alla som svurit honom sitt ord och sedan brutit det betalade med sitt liv och det fanns ingenting Orvar kunde göra åt det.

Han kunde få hur många krafter som helst, hur starka de skulle vara och hur stora. Ingen annan utom medlemmarna i hans familj kunde det. Det är bara de med genen som kan få mer än en kraft. Alla andra kan bara få en. När hans äldsta son förvandlade sin fru kunde hon inte ens få några krafter. Hon var för svag.

När Orvar dog blev han mördad av Georg. Han hade redan innan kommit Orvar på spåren och hotade sprida över byn om hans förbannelse. Orvar ville snabbt undanröja honom men Georg var fast besluten att döda honom före. Han anlitade en man att göra det. Mannen dog. Nästa också. Alla män som Georg anlitade dog eftersom crusseanerna av d/e familj var odödliga. Men han gav sig inte för det. Tillsammans med kompanjon från voodon lyckades de komma in på samma bana för förbannelsen. De fann ett motgift. Ingen vet hur de lyckades men troligen var det för att förbannelsen var ny och färsk och för att Georg Molander redan från början var ett hot och anledningen till varför förbannelsen skapades,. Inga regler eller ritualer hade bundit den. Motgiftet var krusbär.

De bären som växte runt slottet på buskar till familjen d/e hem. han skickade återigen iväg män som skulle få i dem krusbären. Problemet var bara att crusseanerna hade ett särskilt luktsinne. De kunde känna av den faran som fruktade och vägrade äta av sin oro. Georg skickade efter fler män som angrep sig samtidigt på dem. När nästan hela familjen dödats fanns ännu två kvar som flytt sin väg. Orvar och den äldste sonen. Jakten efter dem varade inte särskilt länge då Orvar offrad sig själv i utbyte mot att låta sin son gå. Georg ville plåga honom rejält innan bären skulle användas så med en påle stack han och genomborrade Orvar. Crusseaner kan känna smärtan men aldrig dö. Blodet kom, hejdlöst rann det ut, tömde kroppen. Så plötsligt när Georg pressade pålen genom Orvars hjärta slutade han andas och dog.

En forskning krävdes men det var inget Georg klarade av själv. Flera år efter hans död fann hans ättlingar sanningen om att en äkta Molander kan svinga ett vapen och döda en äkta crussean.

De fick aldrig tag i sonen. Han levde vidare, fick arvet med att kunna få folk ruttna bara med att få dem ljuga och skapade fler crusseaner. De hann aldrig bli många förrän de utplånades. De enda äkta crusseaner med genen jag vet lever idag är två.

Det är bara de crusseaner med krafter som har odödlighet men har man krafter kan man dö på tre sätt. Via krusbär, dödad av en Molander eller att man svikit sin flockledare.

Crusförbannelsen hade aldrig haft något namn och det var Georg som gav den namn så att alla i framtiden skulle varnas och veta hur man skulle hantera odjuren."

Lilian avslutade med att se ut över oss alla. Jag stod stilla och nickade slutligen eftertänksamt. Jag såg sedan på Felix. Han såg redan på mig. "Vem är ledaren just nu? Som kan få folk att ruttna", frågade han. "Manny. Han är den förstfödde", svarade hon. Jag sneglade på de andra. De verkade göra som jag, låta allt sjunka in. Ogge var lite stilla. Ogge Molander. Jag kunde nästan se hur Wille backade från honom. "Det här förklarar Willes beteende", sa Diana och såg ner lite. "Han kommer bättra sig. Så fort han får kontrollen försvinner det", sa Lilian. "Så det du säger att vi ska ta hand om den lilla crussean vi har i huset?" undrade Felix. Lilian rynkade ögonbrynen. "Wille är inte den enda crusseanen i det här huset". Hennes ord fick alla att resa sig i ryggen med vild blick. Hon blev själv förvånad över det. "Becca. Hon har ju en av de mäktigaste krafterna. Visste ni inte det?"