Just A Game

Kapitel 87

Jag hoppade nästan till för Omar var nära mitt ansikte. Hans blick var inte oroad, vänlig men heller inte dryg. Fel. Den var visst drygt, det kunde jag avgöra på det nästa hänsynslösa till mitt skick som han sa. "Vi ska dra." Jag reste mig upp efter jag upptäckt att jag legat ner. Omar hade redan ställt sig efter att han suttit nerlutad över mig. Jag flög upp så fort jag kände en svidande smärta i örat. "Mikaela satte nåt i mitt öra!" Det fick Omar att halvt vända sig om. Jag pekade dit jag knappt vågade röra men han bara skakade på huvudet. "Det där kan inte Mikaela ha gjort", sa han. "Jo, hon drogade mig!" Protesterade jag. Omar såg frustrerat på mig. "Mikaela har varit med mig hela kvällen". Det kunde inte vara möjligt eller försvarade han henne bara? Jag tvivlade på det efter allt hon kunnat och berättat för mig. "Men hon sa saker om di.. Hon var med mig", sa jag bestämt. Omar skakade på huvudet. "Någon annan måste ha gjort det där", det var det inte och det visste jag. Men vem hade isåfall varit med Omar om inte Mikaela? Någon som såg ut som henne? "Det var hon." Sa jag. Omar himlade med ögonen "Få se då", jag visade ena sidan av huvudet som troligen vid detta lag var alldeles dränkt av blod. "AJ!" Jag drog mig åt sidan. "Det är en sändare", sa Omar. "Va?!" Fick jag fram men han ignorerade all respons. "Vem la dit det?"
"Men jag har ju sagt att det var Mik.."
"Har någon annan varit här?"
Jag tvingades att noga tänka men hade bara suddiga minnen.
"Dom måste vara med Mikaela", sa jag slutligen. Blicken var intensiv, kort men talade ändå om vad vi båda skulle göra. Vi sprang ut så snabbt att vi krockade i dörren. Jag hann fundera väl ute över hur länge vi egentligen varit där inne eftersom det nu var mörkt ute. Jag hade ingen aning om hur Omar tänkt hitta dem eller henne för parkeringen var fullkomligt tom. Det var min förvåning som steg när Omar tog upp något som såg ut att vara mobil ur fickan. Det var en mobil visade det sig fast den hade något slags skal på sig i form av en antenn. "Vad är det där?" Frågade jag. Han höll irriterat upp en hand mot mig som tecken på tystnad. Jag sneglade över skärmen och fick plötsligt se en röd prick blinka. "Vad är.. La du en sändare på Mikalea?" Jag höjde rösten. Han släckte av och for i riktning mot bilen med mig vid sidan av. Jag tog därför för givet. "Var är hon?" Frågade jag i bilen medan han backade ut och sladdade iväg. "På OK", svarade Omar. Jag hade inte sett annat än en lysande prick på skärmen men tydligen fanns det en karta också. Jag räknade ut snabbt i huvudet att vägen dit med bil skulle ta tid med all trafik. Jag hade då glömt att det var Omar som körde och han fullständigt sket i trafikljus och lagar. Det gick fort, för fort. Jag trodde hela tiden vi skulle krocka med alla som tutade och kände på mig att vi förr eller senare skulle stanna på grund av polis. Inget sådant hände. Vi kom fram till macken utan större problem ända till uppfarten. Omar tvärbromsade. "Vad gör vi nu?" Frågade jag och undrade över den egentliga meningen till att vi följde efter. "Jag ska hitta deras tillhåll", svarade Omar. Jaha, det var han som skulle göra det, inte jag. "Var är dom?" Frågade jag. Han nickade mot en svart truck som enkelt kunde kamoufleras i mörker. Jag kände igen bilen men kunde inte minnas ifrån var. "Gå ut", beordrade Omar. "Va? Nej, är du galen? Det där är Mannys!" Sa jag. Han suckade och sa övertydligt "Gå ut. Följ efter. Se vad dom gör. Jag kommer sen", jag öppnade försiktigt bildörren med största tvekan. "D/n, se till att ingen ser dig", sa Omar sist innan jag stängde efter mig. Jag drog över luvan på skinnjackan och försökte få mina klackar att inte höras medan jag gick över den fuktiga asfalten. Jag vågade knappt gå närmare i rädslan över att någon skulle se mig. Men så plötsligt såg jag folk röra sig vid bilen. Det var en dörr som öppnades och en klev ur. En kille kunde jag avgöra på gångstilen men var ännu inte övertygad. Han gick inte in i butiken, utan försvann runt knuten där toaletten fanns. Liksom mig bar killen luva.
(LÅTTIPS: Time-Hans Zimmer)
Så diskret som möjligt om mitt mål följde jag efter. Det fanns bara en toalett så man skulle bilda kö utanför och när jag var framme visade låset en röd färg som i 'upptaget'. Jag ville vänta, låtsas som om jag vore en toalett besökare men jag vågade inte. Jag inbillade mig gång på gång att de skulle se om jag var och döda mig på stubben. Inget ljud hördes inifrån och jag undrade om dörren kanske var ljudisolerad. Jag lutade mig med örat emot för att se om något fanns att upptäcka. Uppenbarligen inte, mer hann jag inte tänka förrän dörren plötsligt öppnades och mitt huvud slogs i. Jag backade undan och gömde ansiktet med hjälp av armar. Killen som kom ut var en jag aldrig förut sett men han såg på mig. De få sekunderna han såg på mig var jag nervös, panikslagen och kallsvettades. Han frågade rakt efter "Ska du in?" Han höll upp dörren utifall. Jag nickade snabbt innan jag gick in och drog igen dörren bakom. Vid handfatet kunde jag se att min jacka som hinder inte dolde hela ansiktet, bara halva. Jag andades djupt och gjorde en snabb ändring.
Det var då jag upptäckte att något inte stämde. Ljuset hade dämpats, svalare hade det också blivit. Jag kom på mig själv med att jag aldrig låst dörren. Jag vände om för att då låsa när dörren redan var öppen. Men det var inte det som fick mig backa, utan för att i dörröppningen stod killen som nyss varit här inne. Han blockerade hela dörröppningen med en obeskrivlig min i ansiktet. Jag höll vattenkranen som ett vapen när lyset släcktes och killen tog ett kliv in emot mig. Jag backade, han kom närmare, han sprang fram i samma stund som jag drog efter andan. Men precis när han höjde handen för ett slag som skulle få mig nere hann jag få fram det ynka ord som skulle rädda mig. "OMAR!"