Just A Game

Kapitel 62

Jag berättade allt för dem, precis allt. Vad som hänt i Sunsvall, kidnappningen, hotet och nu om våldtäkten. De lyssnade tålmodigt utan att avbryta medan jag berättade. De lät mig prata ända tills det var över. Då väntade jag mig en reaktion från dem men inget kom. Deras ansiktsuttryck var densamma under hela tiden och de reagerade knappt när jag berättade om hur Omar hällde sprit över hela mig och la mig i likhögen med resten av offren och tände eld. De hade endast nickat i vissa tillfällen men mer än så gjorde det inte. De såg lite fundersamt på varandra och verkade vara eniga om något utan att ha använt sig av ord. "Du måste berätta för Felix", sa Oscar. "Va? Nej, det kan jag inte göra. Så allvarligt är det inte!" Protesterade jag. Ogge suckade "D/n, Omar försökte döda dig. Det måste Felix få veta om", sa han. Jag tänkte efter och förstod att han hade rätt. Om han var en av dem som ville se mig död var det Felix rätt till att veta om det. Och då visste jag att jag aldrig mer skulle få se Omar igen. Vid närmare eftertanke försökte inte Omar alls döda mig. Nej, vad hade jag sagt? Omar kom ju för att rädda mig?! Han slog ihjäl alla som haft med övergreppet att göra och hjälpte mig upp. Han kom för mig. Han måste ha brytt sig så mycket om mig så han skuggade mig hela vägen och räddade mig i sista sekund, ja så var det helt klart! "Omar hjälpte mig! Han försökte inte döda mig, det skulle han aldrig vilja. Han bryr sig om mig, det vet jag!", jag sa det tvärsäkert och stod dör min sak men både Ogge och Oscar suckade tungt. "Nej, d/n", svarade Ogge kort. "Jo, Ogge! Han ville inte låta den där killen döda mig och det var därför han räddade mig! Det råkade bara skvätta lite sprit på mig och det var inte heller meningen att jag skulle hamna så nära brasan", ju mer jag sa, desto mer trodde jag på det själv. Oscar lutade sig fram och jag var rädd för det han skulle säga. "D/n, han lät dig våldtas av ett helt gäng och ryckte inte in förrän du var som svagast och ett lättare byte. Eftersom du inte kunde göra något motstånd med dina skador blev det lättare för honom. Han hällde den sista spriten över dig, den som var längst ner, den som är starkast då. Han la dig tillsammans med de andra, lite utanför så du inte skulle brinna lika mycket, bara plågas rejält till döds, så att sedan Felix kunde se att det var du. Han lämnade dig, han övergav dig, han vill ha dig död." Trots att Oscars ord vägrade jag tro det. Jag skakade bestämt på huvudet. "Nej, han tänkte inte så. Han ville mig inget illa", sa jag tvärsäkert. Då var det Ogges ord som fick mig på andra tankar. "D/n, lyssna: Omar är en person som inte bryr sig om någon eller något. Allt han gör ärbara för sin egen förtjänst. Han låtsas bryr sig för att få över folk till sig. Det enda som är viktigt för honom är hans egen framgång. Omar är inte mänsklig. Han är självisk, elak, oärlig, en mytare och allmänt dryg. Han skulle aldrig bry sig det minsta om någon som dig. Det han gjorde var allt dör att hämnas på Felix. Det finns inget som är viktigare för honom än det". Jag lägenhet sjunka in men jag var fortfarande fast vid mitt beslut och Ogges ord var bara luft. Eftersom mitt ansikte inte ändrade min fyllde Oscar i: "Han är opålitlig, svikare, mördare, player..", jag höll upp en hand som skulle tala om för honom att jag fattade. Men det vägrade jag ändå göra. Deras ord var luft. Djupt inne i Omar fanns ett tycke för mig och det visste jag. Jag reste mig och lämnade dem på nedervåningen utan bekräftelse eller minsta ord från mig till dem. Jag gick två trappor upp, till mitt rum på övervåningen. Jag packade upp kläder för dagen och förde mig in till duschen. Klockan kan inte varit mycket och när jag väl kollade tiden blev jag överraskad. Klockan var sju på morgonen. Det heta piskande regnet i duschen gjorde mig lugn och avslappnad. Jag såg framför mig en slappdag då jag bara skulle musa med Felix och undvika alla som skulle undvikas. Så ville jag ha det... I den stunden anade jag inte att denna dag skulle bli den dag då allt förändrades och avslöjades.

När jag var färdig hade jag duschat hur länge som helst. Jag klädde på mig ett oversizat linne i tie-dye och ett par svarta jeans i slitet tyg som outfit. Håret och sminket var jag mycket motvillig att ägna tid åt men jag fick på svagt med mascara bara för att se aningen piggare ut efter sjukhusbesöket. Jag klev ut genom toalett dörren och vände mot mitt rum när jag krockade med en tjej. Diana tänkte jag först men det var uppenbart att det inte var henne när det blonda håret inte syntes utan ett mörkt långt. Ner till midjan, längre hår än mig. Det stod plötsligt klart för mig att hon var Omars dejt för gårdagen som hade följt med honom hem eftersom hon nu hade på sig en av hans mysiga tröjor. Jag vet inte varför men emot min vilja så spände jag käkarna. Jag klarade bara inte av att se henne hos oss igen. Var hon med Omar, på riktigt? Det var Becca.