Just A Game

Kapitel 110

"God morgon", hälsade jag Diana i samma sekund jag gjorde entré till köket. Jag fick leta en kort sekund med blicken över den stora arean av vitt skinande golv innan jag fann henne sittande vid köksön. Ansiktsuttrycket i hennes ansikte var inte helt glädjande och rynkan i pannan avslöjade att hon var bekymrad. "Hungrig?" frågade" jag och öppnade kylen. Diana var gärna en människa som tröståt vid ledsamma tillfällen så jag ansträngde mig för att hitta ost, det pålägget hon kunde sitta och bara proppa i sig utan hejd. Självklart fick hon alltid dåligt samvete efteråt då hon insåg vilka mängder som skvalpade i magen. Därför brukade hon gymma efter sina deppiga perioder. Jag slog vad om att Oscar hade ett eget gym så på egen risk plockade jag fram de olika ostsorterna jag hittade och placerade dem framför näsan på henne tillsammans med en uppskärningskniv. Hon gav mig en tacksam blick som om hon påmindes om hennes gama tonårssorger men hon rörde ändå inte osten. "Jag måste få ut Isac där inne", sa Diana och nickade mot frysen "Det är Kalles bror".
"Kalle?" upprepade jag men kunde genast tolka till att det var "Den rödhårige?" Diana nickade. "Jag vill bara få ett slut på allt våld som händer och att ingen mer skadas", sa Diana. "Jag med och jag tycker absolut att du borde få ut honom ur frysen". Diana tog min hand snabbt. "Ska du någonstans?" undrade hon och syftade på mina ytterkläder som var rejält åtdragna över kroppen. Jag övervägde det jag tänkte säga eftersom jag egentigen bara så tyst som möjligt tänkt slinka ut. "Till kyrkogården, till Maya", förklarade jag. Diana nickade och jag försvann ut i hallen. "Men hur ska jag få upp frysen då? Den är låst", sa Diana. "Använd en kofot eller nåt"; svarade jag och öppnade upp dörren på vid gavel. "Om Felix undrar var jag är så gick jag ut på promenad", Diana nickade och därefter lämnade jag huset.
Jag tog bussen ut dit som vanligt. Det var en vacker solig morgon, perfekt för att bada. Om jag hinner kanske jag skulle hinna ta ett dopp i Oscars swimmingpool. Anledningen till att jag åkte ut hit var på grund av våra nya upptäckter från gårdagen. Nu visste jag så mycket mer än vad jag vetat innan och då kunde ju även Maya ta reda på mer via mig.

DIANAS PERSPEKTIV
Jag hade hittat en större kofot i garaget. Den var också därtill tung, vilket gjorde det svårare för mig att bryta upp dörren. När jag äntligen fick grepp och ett satsläge vinklade jag kofoten snett neråt, tog spjärn med fötterna och använde all styrka jag hade till att rubba ståldörren. Jag kände hur det blossade i ansiktet av ansträngning. Den kraft jag lyckats ta vara på visade sig i sista stund luras och slänga iväg mig istället. Den tunga kofoten trillade ner på golvet och lät sig slamra kraftigt där innan jag med dämpande händer tog upp den igen. Jag hoppades innerligt att ingen hört så någon kunde komma ner och stoppa mig. Å andra sidan, vem skulle stå upp för att låta en liten pojke frysa ihjäl? tänkte jag för mig själv och pressade återigen allt vad jag hade med knogarna. Men förskräckt hoppade jag till och tappade kofoten om inte ännu slamrigare av Omars sträva röst: "Och vafan håller du på med?"

DITT PERSPEKTIV
Kyrkogården såg inte enslig ut som tidigare. Det kanske påverkade lite med ljuset och gav en vackrare syn utav begravningsplatsen. Jag vände av vid den skogknut som doldes väl avkvistar och löv. Men innanför dess gömställe kunde svagt en stig synas. Efter en kort vandring gläntade snart den väntade illa stugan. Jag trappade upp på bron och knackade på. Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades av en mager kort gammal kvinna. Jag trodde jag skulle störa hennes sömn men Maya såg ut att varit uppe flera timar och sken upp vid synes av mig. "Hej", sa jag. Hon tog varmt min hand tillbaka. "Så oväntat", sa hon. Jag visades in i hennes lilla boende. Det var annorlunda. Det ljus som tidigare känts här fanns inte längre på något sätt. Jag kunde bara inte beskriva vad det var. "Hur mår du?" frågade Maya och ställt fram ett fat med hemmagorda kakor. "Jo, tack bra", svarade jag "Jag har tagit reda på mer angående crusförbannelsen och nu vet jag mycket mer. Men jag har så många frågor som jag undrade om du kunde ge mig svar på", med ens förändrades den glimt Maya haft sina ögon. Hennes väderbitna ansikte såg neråt. "Jag kan inte längre spå framtiden. Min systerdotter kom en natt och tog mina krafter med dödens pulver. Nu kan jag bara utföra trollformler", hennes förlust och sorg hade inverkan på mig och jag kunde inte annat än känna medlidande. "Jag är så ledsen", sa jag. Hon såg upp plötsligt. "Men jag har fortfarande mina inre krafter kvar", sa hon. En glöd av hopp steg upp. "Vadå?" undrade jag. Maya tog min hand med sin darrande och varsamma. Med hjälp av sin käpp ledde hon ut mig tillsammans med sig. Vi promenerade bort till kyrkogården och stannade precis intill min gamla släkting Orvar d/e grav. Trots att han själv inte vilade i den graven. Hon vände sig inte till graven utan med ryggen till och såg upp mot träden och blundade. Jag ville inte störa utan ställde mig därför en bit ifrån. Ingen vind kom, inga ljus, inga gula ögon och rätt som det var öppnade Maya ögonen och ställde sig jämte med mig. "De var med hela begravningen. De såg allt och hörde allt", sa hon nickande. "Vilka då?" frågade jag. Maya pekade uppåt. I det läget förstod jag att Maya kunde tala med träd.

DIANAS PERSPEKTIV
Jag insåg genast att jag mött mitt hinder.