Just A Game

Kapitel 58

(Lyssna på Hans Zimmer-Mermaids hela kapitlet)

Jag drog häftigt efter andan. Danne hade hotande en kniv intill halsen som hölls utav en av killarna. "D/n?" sa han och såg förvirrat på mig. "Vafan har du med dessa och göra?!" fortsatte han och jag hade tänkt fråga honom detsamma. Jag visste redan att det var dem som tvingat honom att göra slut med mig men att han fortfarande var inblandad kom som en fruktansvärd överraskning. "Släpp honom, han har inget med er att göra!" ropade jag. "Vi släpper honom när Felix provrör ligger i min hand", sa Casper. Jag tog upp det tomma provröret och slängde iväg det. Han tog emot det i handen och upptäckte omedelbart att den inte innehöll något. "Vart är blodet?" morrade han. Jag backade sakta när jag såg röret spricka och falla sönder i bitar i Caspers hårt knutna näve. Jag krockade med ryggen in i en ännu större gestalt. Big mama. Han tog upp mig med en hand, gjorde en oväntad harkling med hela halsen och spottade upp en gulaktig salivloska som träffade rakt över tröjan. "Nu är vi kvitt, bitch", sa han med sänkta ögon innan han med full kraft slängde iväg mig. Med en hård duns landade jag på knölig, jordig mark ungefär två meter bortåt. Jag förstod att han hämnades från senaste gången då jag spottat på honom. Enda sättet för mig att hämnas var väl nu att bränna upp alla kläder i hans garderob. Han hade nu förstört båda tröjorna som jag fått utav Felix. Jag var snabbt på benen igen och försökte desperat nu komma på en plan som kunde rädda skinnet på både mig och Danne. "Vad jag vet så har ni två en historia tillsammans?" sa Casper och såg på Danne och mig. Danne såg neråt utan kommentar. "Jag misstänker att du kanske inte kommit över henne ännu, eller hur?" han riktade frågan mot Danne som bara blickade ilsket tillbaka utan svar. Casper nickade långsamt efter att ha sett den reaktionen och ett leende spred sig över läpparna. "Som jag trodde", konstaterade han. "Minns du vår deal förra gången om du inte hade med dig Felix blod?" nu var frågan riktad mot mig. Jag behövde inte tänka efter och snart flinade alla killar i ringen. En hel timme var. "Jag tänker ändra lite och låta mina boys få en timme med dig.. samtidigt. Och medans ska han få kolla på", Casper pekade stolt mot Danne. "Efter det för du bryta nacken av honom", fyllde Casper i och nickade mot en kille som med ett flin redogjorde med ett knäckande på sina fingrar. "Ditt jävla svin!" skrek jag och sprang fram för att slå ihjäl Casper med mina spinkiga armar som knappt klarade av att göra tio armhävningar. Han knäppte med fingrarna, vilket kallade på en kille som rörde sig åt mitt håll. Det var precis vad jag ville. Jag sprang allt jag hade mot Danne och de andra två killarna. Han som var efter mig la i en växel så avstånden mellan oss var knapp. Jag tvär stannade oväntat vid Danne och väntade en millisekund på att killen efter mig var tillräckligt nära innan jag gjorde nåt som jag bara sett stuntmän i filmer göra. Med ena foten som en kick-spark svängde jag runt och även med händerna i högsta hugg. Jag träffade relativt bra med foten och orsakade ett kort fall för killen. Men det var perfekt. För när jag med händerna pressade till en extra knuff stupade han över både Danne och killarna som höll i honom. De tappade kontrollen över sina grepp och landade långtifrån bekvämt på marken. Jag hann inte göra mycket mer efter det för flera armar tog samtidigt tag i mig och slet hårdhänt mer neråt mot marken. Jag visste att Danne var stark så han skulle enkelt kunna ta sig förbi en kille. Han va först uppe av dem jag fått ner. "DANNE, SPRING!" Skrek jag för full hals. Danne tvekade strängt när han såg hur killarna slet i mig och han förstod vad de skulle göra med mig. Han skulle först rädda mig till varje pris. Då insåg jag att svagheten som skulle få honom att lämna kunde bara jag åstakomma. Jag släppte allt och lät det bara komma. Gråten. Det var inte särskilt svårt när jag tänkte på allt som var värt att gråta för. Som denna stund. De hade börjat slita sönder mina kläder nu och jag grät slutligen av fysisk smärta. Det kändes som en evighet men det gick bara på mindre än två sekunder. Tårarna strömmade fram. Det var inget som berörde killarna men det berörde Danne. "Snälla, spring", hulkade jag fram. Jag hade aldrig sett Danne gråta men trodde för en sekund att han faktiskt skulle göra det när han under största tvekande och mest skräckslagna ansiktsuttryck tog stor sats emot all vilja och sprang. Han sprang fort, något jag också visste att han skulle komma undan med för vem av dessa killar kunde möjligen satsa hela sin fritid på endast träning som han? Han sprang lika snabbt som när han vann skolans årliga maraton. Han var redan försvunnen utom synhåll innan killarna hann resa och innan ens Casper hann reagera. Jag blundade nu hårt och hoppades för livet på att gråten skulle stanna men när den väl var igång så kom allt. Hur många var de, tio? De slet iallafall lika hårt och hastigt i kläderna allihop. En hade reserverat mitt ansikte för sig själv med kyssar som jag spottade för att få bort. Mina naglar skulle definitivt ha klöst sönder hans äckliga ansikte om det inte vore för att mina händer var fast i ett så hårt grepp att jag trodde jag skulle få blodstopp.