Just A Game

Kapitel 54

Kapitel 54

🔹Kommentarerna🔹 Omar var här. Han hade kommit tillbaka. Från att vara på vår sida till att gå över till den onda och sedan komma tillbaka. Varför. Varför. Det var nog den största frågan just nu. Jag kunde inte annat än att bara stirra på honom men plötsligt slog det mig vad som hänt under tiden som han varit borta. Ett snabbt rullband spelade upp alla händelser med Omar. Sist jag såg honom var den kvällen då han slog mig rakt i ansiktet, mitt hem var uppochner nervänt, han hade hotat och hamnat i bråk med Felix utanför coop, han hade fått mig och Felix till ovänner, kidnappat Diana, bedragit alla oss och nu tror han plötsligt att det är okej att komma tillbaka efter allt. Mitt ansikte spändes och jag smalnade på ögonen i samband med att min andningen blev allt häftigare desto mer förbannad jag blev.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Felix hade avbrutit bråket om vem som skulle hämta maten och sa att han själv kunde göra det. Han ville väl antagligen inte vara här hemma som det såg ut just nu. Det blev lite sådär aningen tyst efter att vi äntligen fått ett slut på vår eviga diskussion. Men snart var den i fullgång igen när ett högt skrik från d/n hördes nerifrån källaren. "VAFAN HAR DU GJORT MED MITT HUS?!?!!" Vi hoppade till en aning men det var väl ungefär den reaktionen vi väntat från henne. "Låter som att hon upptäckte Omar", sa Ogge. Vi reste oss alla som blixten och for nerför trappan och in till TV-rummet. Vi hann precis bevittna hur d/n gjorde en ansats till att hoppa på Omar. Men både Oscar och Ogge var snabbt framme vid hennes sida och hindrade henne.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Den jäveln. Jag hatade honom. Jag hatade honom så jävla mycket.

Oscar och Ogge tog i varsin arm på mig. Jag fortsatte ändå han fräsa åt honom och kände att jag var på väg att skrika igen. Jag visste inte om jag varit så här arg förut någon gång. Och det som gjorde mig ännu argare var att den som jag hotade inte gav mig minsta respekt och tog inte mina utbrott på allvar. Omar flinade och kom fram så vi stod ansikte mot ansikte. Han lutade sig fram och viskade i mitt öra "Jag har saknat dig med, sötis". Han var lika snabbt borta som han kom fram och jag hann aldrig slå ihjäl honom. Både Oscar och Ogge släppte prövande på greppet och när jag inte gjorde något motstånd släppte det helt. "Vad gör du här?" Frågade jag med fortfarande samma hotande ton. "Tänkte att ni saknade mig?" Svarade Omar och slängde sig tillbaka i soffan med fötterna på bordet. "Så berätta nu hur mycket alla fester har sugit utan mig", fortsatte han. "Vi har liksom varit upptagna med att leta dig och Manny så vi har inte varit på några fester", sa Wille. Omar gjorde en förvånad och ytterst besvärad min. "Wow, ni är verkligen tråkiga människor", konstaterade han. Oscar och Ogge hade inte gjort en min men nu verkade de börja tröttna på honom. "Omar, skippa partysnacket och gå bara rakt på sak. Vad har du för information om Manny?" Sa Oscar. Omar bredde ytterligare på ett leende. "Har inte Blondie redan berättat nog?" Frågade han. "Diana minns ingenting. Hon har fått sitt minne raderat", förklarande Ogge. Omar lyfte för en gångs skull uppmärksamheten mot oss och inte sin mobil. Han såg på Diana. "Verkligen? Minns du ingenting..?" Frågade han och såg på henne. Diana funderade efter men skakade sedan på huvudet. Omars blick vandrade neråt och fastnade på Dianas skadade del på benet. "Iallafall.." Fortsatte han och såg genast upp på oss igen. "Iallafall så kan man inte radera folks minen hursomhelst helst så jag tror att det är ni som har en skruv lös", sa Omar och himlade med ögonen. "Du kan också ha fått raderat minne utan att du vet om det. Wille och Diana har båda två fått det och insåg det först senare", sa Ogge. Diana och Wille beskrev hur det gick till. Att det blev en plötslig förändring, att det var som en längre blinkning. Det blev svart. Ena sekunden såg man en sak och ett ögonblick senare såg man något helt annat. "Är det säkert att du inte har upplevt något sådant?" Frågade Diana. "Vet du, nu när du säger det så kom jag på att det har hänt rätt ofta. Nästan varje dag. Såhär va, det var MÖRKT så jag la mig ner och blundade. Då blev det svart eftersom man BLUNDAR. Sen när jag öppnade ögonen så var det inte mörkt längre, det var LJUST. Så vad tror ni, kan någon ha fifflat med mitt huvve på nåt maaagiiiskt sätt? Min teori är att man kan ha SOVIT." Omar gjorde en stor båge med ögonen och drog sig ur samtalet på ett sätt som tydde på att vi var alltför barnsliga för honom. Diana suckade tungt men då reste sig Omar snabbt igen. "Vänta, det har nog hänt på riktigt. Det var såhär va, det var en SKITSNYGG brud och det var MÖRKT. Efter ett helvetes race i sängen med henne så blundade jag. Sen när jag tittade igen så var det LJUST överallt OCH tjejen var plötsligt JÄVLIGT-FUL. Men asså då hade vi ju redan.."

"Vi fattar! Du tror inte på oss men det är faktiskt sant!" Avbröt Diana. Hon hatade när folk vägrade inse sanningen. Omar svarade inte och lyssnade antagligen inte heller längre. "Varför kom du tillbaka? Bara för att jävlas eller vet du något?" Frågade jag. Omar reste sig med ett Omar-flin på läpparna och kom fram till mig. "Tänk om jag kom tillbaka för din skull kanske?" Han höjde på ögonbrynen och rörde lätt vid en lock av mitt hår. Hans ögon sa något helt annat än hans mun och det talade om för mig han inte var att lita på. Vad var han ute efter? "Omar, du håller dig borta från d/n." Felix stod i dörröppningen med korsade armar. Omars ansiktsuttryck blev plötsligt allvarligt och han återvände tills sin plats i soffan utan kommentar. Jag insåg då en sak som inte skulle ändras. Omar må vara tillbaka men det två eviga gamarna Felix och han var fortfarande som djävulen till varandra. Jag gick bort till Felix som nyss kommit in i rummet. Jag tog tacksamt emot hans hand när han tog min. "Nu är vi alla ändå är samlade kan vi ju gå igenom vad som bör göras?" Sa Oscar. Alla förutom Felix och Omar nickade. "Det finns endel frågor som inte ännu har svar. Varför togs Diana? Vad ska Manny med d/n till som han kunde tänka sig att byta Diana mot? Varför är inte d/n redan död? Vart är deras högkvarter? Och så har vi ju den största frågan av alla: Vad är Manny ute efter?" Vi såg på varandra med blickar som bevisade att ingen hade svar. Det behövdes inga ord, nickningar eller rörelser utan allt riktades omedelbart till Omar. Men han som skulle ha svar på allt ryckte bara på axlarna utan att ens kolla på oss. Ogge och och Oscar upprepade sina frågor ett antal gånger utan att någon minsta reaktion kom från Omar. "Släpp det grabbar, han bryr sig inte", sa Felix. "Men vi kan ju gå efter det vi själva sett. De vill alltså ha d/n av någon anledning. De tänker alltså inte döda henne för då hade de redan gjort det", reflekterade Felix fram. Det drog, det slet och det sved i mig att jag borde berätta vad som hänt mig. Men jag vågade inte. Felix skulle freaka out. Då skulle vi alla inom fem röda sekunder sitta i bilen kanske tillbaka till Sunsvall. Och inom detta dygn skulle vi alla vara döda på fläcken. Och då skulle Manny ändå få Felix blod. "Dessutom har Manny en ytterst irriterande och störande kompanjon vid namn Casper", fyllde Oscar i. "Den jäveln." Mumlade Omar utan att släppa blicken från mobilen. "Är han något större hot? Jag menar, är inte Manny värre?" Frågade Diana. "Manny är sjukt mycket värre än Casper. Men Casper är fortfarande ett hot", förklarade Ogge. "Precis. Casper är en stor konkurrerande man", sa Felix. "I en liten pojkes kropp." Fyllde Omar i bortifrån soffan. "Så vårt uppdrag för tillfället är att få tag i Casper?" Frågade Wille. Ogge och Oscar svarade på den frågan genom en nickning. Det kanske var uppdraget för dem men för mig kändes det som om mitt uppdrag skulle hittas vid kyrkogården. Oscar hotade med att maten på övervåningen skulle kallna så vi började alla utom en person att röra oss uppför trappan. Jag var sist och bakom alla. Jag sneglade bakåt på Omar som satt i soffan. Jag var inte beredd på att han plötsligt skulle se upp, att han plötsligt skulle se upp på mig och att han skulle avfyra ett av sina mystiska Omar-smile.

Det var näst intill omöjligt för mig att äta och jag förstod inte hur alla andra fick i sig maten utan motstånd. Jag reste mig och tog med mig maten ut till vardagsrummet istället där jag åt. Mitt huvud snurrade med blandade tankar. Så för att få ordning på allt satte jag på TV:n så jag kunde fokusera på nåt annat. Jag hade alltid kvar drickan efter ett burgarmål så jag satt med den i soffan och klinkade i mig den med jämna mellanrum. Efter en stund kom Felix in. Han log lite och mig och satte sig bredvid mig med armen över gaveln. Jag la benen halvt över hans knä och lutade huvet mot hans axel. "Ska du sova med mig inatt?" Frågade han. "Ja", sa jag tvärsäkert för jag kunde inte tänka mig att sova utan honom efter allt som hänt denna kväll. Sakta somnade jag mot hans axel, eller mer halvsov gjorde jag för jag märkte att Felix lyfte upp mig och bar upp mig i famnen. Han la ner mig i sin säng medan jag fortfarande höll ögonen slutna. Jag hoppades på att han skulle krypa ner bredvid mig så jag fick krama om honom hela natten men det gjorde han inte. Jag hörde hur han gick nerför trappan så han kom till mittplanen. Eftersett hörde fotsteg i ytterligare en trappa men denna gång lät det dovare så jag förstod att det var källaren han nu befann sig i. En stund senare vaknade jag lätt av hur han också la sig i sängen, under täcket. Han låg vänd mot mig. Sakta öppnade jag ögonen och mötte hans. "Godnatt", viskade han och pussade mig på näsan. Jag somnade bra men sov allt annat än bra. Jag drömde. Det var ingen vanlig dröm. Detta var ett bud, ett meddelande sänt med syfte från spådamen. Jag förstod nu att det fanns en annan sanning som kanske inte ens the Fooo visste om. Nej, detta var något som antingen hon eller Pastor Willsson hade svar på.