Just A Game

Kapitel 100

"Kan vi gå ut härifrån nu?" undrade jag. Felix nickade. Han tog mig i sin famn så fort vi var utanför dörren och höll vaggande och tröstande om mig. Jag grät inte utan var bara slagen. Jag såg bakom Felix rygg hur Omar stod i en sarkastiskt och väntande ställning på ett slut. När jag släppte insåg jag nog att jag egentligen inte behövt det utan kanske bara en stund för att samla tankarna. "Var är vi?" frågade jag. "Vems hus är det här?"

"Orvars", sa Felix. "Han är död. Man inte äga nåt om man inte finns", sa Omar. "Då måste huset ha gått i arv", sa Felix. "Till man släktingar", fyllde jag i. "Dom är också döda", fortsatte Omar. Jag gav honom en blick.

Felix stannade till. "De enda kvarstående i er klan är du och din bror. Så om inte du ärvt huset så har.. Manny gjort det".

Jag fick återigen svårt att andas och darrande kallsvettningar. "Vem håller i den här festen?" Jag svalde hårt.

"Manny."

Oscar och Ogge ringde med nyheten om att fler lönngångar fanns i huset och de liksom oss också klurat ut vems hus detta var. "Men eftersom liket inte blivit flyttat så kan väl inte Manny känna till alla lönngångarna?" sa Oscar. "Det är troligen ett trick bara för att skrämma iväg och hålla folk på avstånd", sa Ogge.

De letade efter en nyckel till deras lönngång och undrade om vi stött på någon. "Var gömmer man en nyckel?" frågade Ogge. "Kanske inlåst", sa jag. "Ja, precis! Den är naturligtvis väl förvarad. Leta efter isolerade områden. Svåråtkomliga, små utrymmen. Där finns nog mer också", sa Ogge.

När vi la på sneglade Felix tillbaka mot kontoret. "Nej, nej, jag går bara inte in där!" sa jag. "Vi kan väl kolla i dom andra rummen först?" vädjade jag.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

"Rör ingenting, det är fällor alltihop!" röt Wille och höll armarna blockerande. Jag trängde mig utan ett ord förbi honom till det avlånga bordet fullt med ställ och provrör. Endel var fyllda, andra inte. I mina ögon såg det iallafall ut som ett mönster. Inga böcker fanns att kolla i där man kunde se vad som försökt framkallas här. Detta var långt över gränsen till den lilla kemi jag lärt mig i skolan. "Allt kommer att explodera, jag känner det på mig!" gnällde Wille. "Sluta fåna dig och hjälp till istället", sa jag "Leta efter papper som berättar vad det här är". Han gick därefter långsamt runt med ytterst försiktiga steg.

Ingenting hittades. Jag tänkte efter själv att det klart inte var rimligt att stå och experimentera utan vägar eller planer. Vad var målet?

Vi hittade ingenting annat än flaskor och värmeställ. Det var kallt och inget kunde genomförts i detta rum på väldigt länge.

Men plötsligt höll Wille upp en flaska olik de andra. Den var genomskinlig och lika kall men vätskan inuti var svart och på den stod en suddig text i skrivstil.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Vi promenerade korridoren tills nästa dörr. Den var av grovt obehandlat trä och av formen kunde jag konstatera att den var riktigt tjock. Omar som spatserade först släpade upp den tynga dörren och gick först in. Samtidigt som Felix kunde jag vittna ett rum i endast gråa enorma tegelstenar. Jord låg här och var i rummet. Det var kallt och fuktig luft. Rummet måste ha stått orört ett bra antal år. Omar hade vandrat vidare mot en vägg längre bort som hade en öppning till ytterligare ett rum. Öppningen var lika bred som två dörrar och en konstig slags metall vilade emellan väggarna. Den var blank och ljus, vilket fick mig tänka om. Någon måste ha varit in här på senare tid, strnutat i ställets skick och bara byggt in en onödig metall.

Jag blev genast orolig när jag hörde Omar skratta där inne. "Allright, nu börjar det likna något!"

Felix och jag kom in med snabba fötter därefter. Vi drog båda efter andan av synen. Jag skrek inte denna gång av att se de döda människorna som var tvingade i kedjor utmed ena väggen.

Rep och rejäla krokar hängde i taket, en klubba i järn var placerad mot väggen och stora ställningar som användes för att ta livet från folk var fastspikade i golvet.

Detta var en tortyrkammare.

"Haha, okej såhär gör vi, jag förbereder här medan ni lockar ner Casper och skiten", sa Omar och beundrade en giljotin. Jag stirrade på kropparna. Det var äldre än Orvars kropp. Skelett till största delen och kläderna var gamla. "Omar, du vet att det inte är så enkelt att döda crusseaner", sa Felix. "O Felle, lille, jag vet", han klappade besviket på halshuggarplattan. Jag ryckte till. "Va? Hur visste ni det?" frågade jag och påmindes genast om vilken sida jag rivit ut ur Orvars dagbok. "Jag hörde det någonstans", sa Felix.

"Dom kan bara dö av sin egen kraft", fyllde jag i. "Fast det stämmer inte", sa Felix "Dom kan också dö av ålderdom, svält och sjukdom. Men när det kommer till fysisk våld är dom odödliga".

Jag tittade närmare på skeletten "Men dom här ser ju ut att ha plågats till döds", sa jag. "Det är just det. Något har vi missat. Den heter ju Crusförbannelsen, en förbannelse alltså. En förbannelse ska inte vara något tilltalande. Och så långt vi vet är förbannelsen nästan lockande. Den har fått namnet Crusförbannelsen av någon anledning. Något hemskt måste finnas med den", sa Felix.

"Det där måste då vara människor. Men varför skulle Orvar döda människor eller ens ha en tortyrkammare i sitt hem?" undrade jag. Felix gav mig en kuslig blick och han undrade lika mycket som mig.

(LÅTTIPS: Macklemore-Thrift Shop)

"Men ska vi hitta den jävla nyckeln eller?" avbröt Omar otåligt. En dörr jag inte sett tidigare vid ankomsten skymtade i hörnet och det var den vi ledde stegen mot härnäst. Han skakade upp dörren och gick som vanligt först in. "Här är nyckeln", ylade han och pekade på ett rejält kassaskåp. Felix suckade "Kod krävs. Ge upp, Omar", sa Felix och var redan på väg ut från det lilla rummet som endast bestod av kassaskåpet och ett skrivbord. Det var ljudet av hur Omar tog fram plastkassen han haft med sig från tidigare som stoppade honom. När jag såg vad som fanns i kassen drog jag efter andan och trodde han skämtade. "Nej, Omar nej!" Sa Felix när Omar ur kassen lyfte ut en färdiggjord dynamitladdning.