Just A Game

Kapitel 44

Jag hade alltid vetat att världen var full av galningar och sjuka människor men något som detta hade jag aldrig någonsin stött på. Jag hade hört talas om folk som henne men aldrig riktigt föreställt mig hur det egentligen var. Samma tanke dök hela tiden upp i mitt huvud och försökte övertala resten av mig en sjuk sanning men det kunde bara inte vara möjligt. Och jag vägrade låta mig själv erkänna vad hon var. Övernaturliga saker skedde bara i sagor och det närmast övernaturliga jag kommit själv till var anden i glaset. Då var jag ändå övertygad om att det hela tiden var någon som puttade glaset. Vad hon utspelade sig vara kunde inte vara möjligt men det var det enda som mitt huvud kom fram till. Spådam.

Parkeringen låg framför mig och det var där jag stannade, längst ut vid vägen. Jag andades häftigt efter springloppet som tagit kol på lungorna. Det dröjde inte länge förrän jag fick se bilen jag väntat på dyka upp bakom kullen. Jag vände bort ansiktet och sneglade mot kyrkan. Jag visste inte om pastor Willson var kvar där inne eller om han ännu upptäckt förrådet tomt. Bilen stannade precis framför mig och Oscar viftade otåligt med handen att hoppa in. Jag satte mig i baksätet tillsammans med Ogge. Så fort jag stängt dörren efter mig fick jag en rejäl utskällning av Ogge för att ha rymt. Jag stängde av huvudet ända tills han började prata om platsen. "Och hur i helvete kom du hit?!" Oscar hade hunnit köra en bra stund och jag funderade på att bara vara tyst men det var alltför misstänksamt. "Var är Diana och Wille?" Frågade jag. "Vi ska plocka upp Wille." Svarade Oscar. Han svängde in på någon parkering av nåt slag. Vi var i stan och fastän detta var en parkering så var nästan alla stående bilar placerade uppför trottoarkanterna. Vid en röd bil stod två poliser. Jag tyckte mig inte kunna se någon förare till bilen så det var antagligen någon olaglig form av parkering eller böter. Wille kom snart gåendes och satte sig bredvid Ogge och mig i baksätet. "Fan ta dig, Wille." Sa Oscar när vi var på vägen igen. Wille bara suckade tillbaka. "Om jag visste det, så skulle jag ju inte skickat henne till det" svarade han. Stämningen i bilen var spänd och tyst. "Var är Diana?" Frågade jag eftersom Oscar tycktes köra vägen tillbaka hem utan henne. Blickar utbyttes bland killarna innan Felix lugnt sa. "Omar har kidnappat henne." Min reaktion var så kraftig att Oscar sladdade till med bilen. "VA?" Jag fick inget medlidande utan bara tunga suckar. Jag fortsatte ifrågasätta och nästan börja gråta på hela vägen hem. Framme så tog killarna varsin kasse från bagaget efter handlingen och gick in. Snart satt vi alla i soffan på nedre planen. Jag skulle precis öppna munnen för att kräva nu få veta vad som för sig gick när Felix avbröt. "De visste. Det här var deras plan. De skickade med flit Omar för att mucka så att jag sedan skulle bli förbannad och skicka någon för att stalka Omar. Omar själv väntade då tills han var ensam med Diana och enkelt kunde beslagta henne. Och sedan kunde Casper och company göra sitt move med att föreslå byte. De vi egentligen inte vet nu är var och i vilket skick Diana är."

🔹FELIX PERSPEKTIV🔹

Självklart var d/n reaktion som väntat, panikslagen och desperat. Det tog för oss en stund att berätta för henne om vad vi varit med om. Jag berättade dessutom om hur Omar visat sig för mig och uppmanat oss alla till att hålla oss undan från honom. Han hade slängt iväg flera typiska Omarrepliker som bidragit till mitt humör. Jag hade under tiden märkt att han fått nya och bättre skjutvapen än oss. D/n tog åt sig det vi sa och hon förblev tyst. Antagligen var hon fortfarande sur på mig eftersom hon aldrig ens kollade på mig. Tillslut sa hon "Vad ska vi göra?" Ogge kom ner för trappan med ett söndrigt papper i handen. Han slängde det på bordet medan han pratade. "Vi måste fly." Han lät inte särskilt rädd av sig utan nästan exalterad. Jag sträckte mig efter pappret som hade en suddig text. Efter jag läst det kunde jag bara inta samma position som Ogge.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Jag sträckte mig efter pappret som Felix och resten nyss kollat på och rest sig. När jag såg det blev jag rädd och förstod inte hur de andra kunde vara så avslappnade. Texten var otydlig och måste varit ute i regn men jag kunde ändå tyda en text som berättade att Manny visste vart vi bodde och att de visste att jag var inuti huset. Jag reste också på mig och följde efter killarna. Ogge öppnade dörren till de rummet jag aldrig varit in till. Han gick rakt in och ryckte ner en stor resväska från hyllan som han fyllde med.. Vapen. Jag bara gapade. Hela förrådet var ett vapenförråd.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Jag lyfte direkt handen mot huvudet innan jag ens öppnat huvudet. Det värkte hemskt i huvudet. Jag blundade igen hårt innan jag sakta lät ögonlocken lyftas. Det var suddigt men efter att par blinkningar såg jag på ett ungefär vart jag befann mig. Det var ett hårt kallt stengolv under mig och jag låg mer än satt, lutad mot en vägg. Jag var förvånad över att jag inte var bunden men såg strax varför. En stor järnbur omringade mig åt alla håll. Det fanns en dörr. När jag såg att den var olåst blev jag frågande men förstod snart att inget lås behövdes. En svarthårig kille, halvt lekandes med en pistol i handen satt vakt. Jag tryckte mig genast mot väggen, vilket hördes och fick hans blick att lyftas mot mig. Han flina brett och snurrade ett varv med pistolen i sin hand. "Var är Wille?" Frågade jag lågt. Han svarade inte för han var fullt upptagen med att ladda pistolen. Jag störde mig på att han inte sagt något. Han riktade prövande pistolen mot mig och låtsades skjuta innan han skrattade lätt. "Omar, du skulle aldrig skada mig." Sa jag självsäkert. Då fick jag respons och fick höra hans röst. "Diana.." Suckade han och snurrade med ögonen medan han lät en patron hoppa mellan fingrarna på vänsterhanden. Plötsligt stannade han upp och tryckte in patronen i pistolen. Jag genomskådade hans hållning och sätt vad som skulle hända men hade inte snabba reflexer nog till att göra något åt det. ".. Lita aldrig på någon." Sa han med en snabb rörelse som ropade smärta och riktade pistolen i en äkta båge mot mig. Jag skrek innan det ens var gjort och hoppades i de sista sekunderna att det någonstans i Omar fanns minsta medlidande eller känslor. Jag fick snart svaret på noll när jag såg in i hans mörka ögon. Omars pekfinger höll om avtryckaren i knappt en sekund innan han tryckte in den. Det small högt när ett svagt rökmoln också skapades när skottet oförutsägbart snabbt sköts igenom luften och kulan träffade mig. Omar sköt mig.