Just A Game

Kapitel 125

DITT PERSPEKTIV

Jag hörde ett skott, ett dovt skott nerifrån. Jag rös till och satte mig upp. Oron var inte sen med att krypa över hela ryggraden medan jag reste mig upp. Vem sköt?

Nu blev jag orolig och stegade bort mot dörren men precis samtidigt som jag tänkte öppna dörren så slängdes den upp av Felix. Han stod stilla och orörlig på tröskeln. Hans ögon var rödkantade och hans andning var häftig. Jag hann aldrig öppna munnen förrän Felix underläpp började darra och med två snabba steg var han framme vid mig och la armarna runt min kropp. Jag hade aldrig sett Felix gråta men nu kände jag hans hals hulka eller var det hicka? "Älskling, hur är det?" frågade jag. Han släppte, lutade sin panna mot min medan han såg ner i golvet men höll fortfarande det stela greppet om mina axlar. Han andades med vidöppen mun. "Det var inte du", sa Felix. "Vem var inte jag?" undrade jag. Felix röst brast "Det var inte du i bilen", han gjorde en kort paus, "Det var Becca."

Jag fick nästan ta emot hans kropp för han tycktes inte klara av att knappt stå på den själv. Tack och lov var sängen precis bakom så jag satte mig ner och han där också. Han verkade knappt märka något. "Jag vet det", svarade jag. Orden, att jag sa dem tvingade mig själv att nu släppa det lilla hopp jag någonsin haft. Det var sant. Fanns inga bortförklaringar längre. Felix verkade plötsligt inse att det var han som skulle agera gentleman och att det faktiskt inte var han som egentligen borde vara ledsen. Han blev rakstående i ryggen och såg ner på mig som efter tungt utsläpp av lungorna lutade mot hans hals. "Jag trodde aldrig att... Jag gjorde aldrig. Jag ville inte!" sa Felix. Jag försökte själv räta på humöret. "Felix, det rör mig inte. Både du och jag vet att du inte gjorde det med vilje. Det här förändrar inget", intalade jag honom samtidigt som jag talade till mitt eget samvete också.

Nej Felix grät inte, han var bara oerhört ledsen. Han var ledsen för min skull. Våra blickar möttes och jag tror han försökte le. "Du har rätt. Det är du och jag", suckade Felix. Jag märkte hur min kropp darrade ikapp tillsammans med underkäken. "Precis. Det här gör ingenting."

Felix gläntade lite på läpparna. "Men om det inte gör nåt, d/n. Varför gråter du?" Mina tårar rann nerför kinderna oavbrutet och hur mycket jag än ville så kunde jag inte stoppa dem. Jag hade ljugit. Detta förändrade precis allt. Men inte på det vis som Felix trodde.

"Det är inte därför jag gråter", svarade jag och tvingade på ett leende som jag aldrig trodde skulle göra så ont att få fram. Jag slutade heller inte gråta trots att jag försökte. Jag rädd. Rädd så in i helvete.

DIANAS PERSPEKTIV

Oscar pekade mot ett bord vid fönstret. Av alla bord som fanns att välja mellan hade det där blommor och var färdigdukat. Säkert nåt speciellt tänkte jag. "Det där då?" undrade jag och pekade mot buffén som verkade vara öppen lite mer för allmänheten. Folk spatserade omkring i eleganta kostymer med portföljer glänsande i skinn vid ena sidan. "Varför inte sitta här?" frågade Oscar som nu redan stod alldeles intill bordet. Jag ville bara inte att Oscar skulle betala allt. Jag hade knappt pengar till att beställa en kopp kaffe här medan han väljer dyraste platsen bara för att sätta sig ner. Jag kom några steg efter honom och satte mig efter noga övervägande mittemot honom vid tvåmansbordet. Jag stirrade därefter bara ner de tre tallrikarna med guldkant som ämnats till de tre rätter man troligen skulle beställa. "Diana?" hörde jag Oscar säga. Jag gläntade upp med ögonen. "Vad ska du ha?" frågade han med menyn i sin hand. "Samma som du", svarade jag kort. Oscar skrattade "Säkert? Det är rätt mycket mat", han räckte mig menyn och pekade på det han skulle beställa. Jag svalde hårt då priset skymtade där nere. Maten var därtill i en oerhörd mängd. Jag skulle aldrig orka så mycket. Medan jag bläddrade genom menyn dök bara högre och liknande priser upp. Längst bak på 'förrätter' hittade jag en grönsakssoppa. Den kostade allra minst och bestod av bara en och en halv deciliter. "Den", sa jag och räckte över. Oscar granskade min beställning och gav mig sedan en besviken blick. Han skakade på huvudet. "Varför tog du den?"

"För att jag gillar soppa", svarade jag. Oscar försjönk sig i menyn och bläddrade. "Gillar du kyckling?" undrade han. Jag hade sett alla kycklingmenyner och därmed också priserna så mitt svar blev: "Nej."

"Pasta?"

"Nej."

"Hummer då?"

"Jag vill bara ha soppa!" rakt efter att jag sagt emot stirrade folk kvickt mot fönstret där vi satt. Det var kanske lite väl högt. Oscar såg suckande mot mig. "Du vet väl att det är jag som bjuder?"

"Det är just det. Kolla priserna", sa jag med en låg röst som de flesta i resturangen verkade använda sig av. Oscar log plötsligt. "Tror du jag är fattig?"

Jag blev lite paff av frågan och visste inte vad jag skulle svara. Oscar skrattade "Du har visst glömt vem jag är", sa han, "Jag är med i The fooo. Vet du hur mycket var och en av oss tjänar?" Jag bet mig i läppen. "Kolla bara på mitt hus hallå? Vet du vad mina föräldrar jobbar med? De är företagare båda två. Jag har haft månadspeng sen jag var ett år", han fortsatte bara att skratta. Tydligen tyckte han detta var underhållande medan jag skämdes som bara den. "Jag hade glömt det", sa jag och kände hur det blossade om kinderna. Oscar tittade lite underlugg på mig. "Du hade glömt att jag var rik?" frågade han. "Ja? Är det så fel med det?" undrade jag. "Nej", svarade Oscar med ett leende, "Det är bara bra". Frustrerat såg jag upp mot honom. "Då vet jag iallafall att du inte umgås med mig bara för pengar", han såg ner och jag kände hur han med sin hand rörde vid mina fingrar.

En servitris kom mot vårt bord och frågade efter våra beställningar. Oscar rabblade upp sin långa maträtt. Servitrisen såg sedan på mig också. Jag tvekade och mötte osäkert Oscars blick. "Hon tar kyckling", svarade han och log.

DITT PERSPEKTIV

Jag torkade mina tårar medan jag lämnade rummet. Snyftningarna irriterade i näsan men jag lät dem vara så de försvann. Men så fort jag stängt dörren bakom mig ville jag genast öppna den igen, springa in där och begrava mig. Omar stod alldeles intill sin dörr väntande. "Har du tid?" frågade han. Pulsen gick upp och lockade fram en kall känsla uppmed axlarna ända upp till huvudet där en rysning tog över. Jag svarade inte utan stod bara helt stilla med ryggen vänd mot honom. Jag hörde steg av hur han kom närmare. "Vi måste seriöst snacka", sa han och nu kände jag hans silhuett mot min rygg. Om jag var riktigt snabb skulle jag hinna låsa om mig med dörren stängd. Jag tryckte ner handtaget och vände snabbt om. Men oväntat tog Omar tag i min handled. Han snurrade mig raskt utan problem mig runt så jag tvingades stå ansikte mot ansikte med honom. Greppet var hårt. Det var på gränsen till smärta. "Spring inte iväg igen", sa han rappt med rynkade ögonbryn. Han verkade då slappna av och sänkte rösten då han såg ner. "Snälla, bara lyssna".

Jag kände hur tårarna trängde fram och de kunde inte hållas inne längre. Det pinsammaste och mest förutmjukande jag nu kunde göra var att gråta inför honom. Avslöja min svaga punkt och faktiskt bevisa att jag fruktade honom. Mitt ansikte spändes och jag började streta emot hans grepp. "Släpp!" sa jag och ryckte åt mig handen innan jag for in på mitt rum och smällde igen dörren efter.