Just A Game

Kapitel 71

(LÅTTIPS: The Fooo-Ex factor)

Det var kväll och kolsvart ute. Jag funderade över vad Felix gjorde just nu. Det kanske var han som var anledningen till att vi var på väg hem nu. Han måste ringt Omar. Omar körde fort även vid annat fordon. De enda av the Fooo som kunde ha körkort var möjligen Oscar eller Ogge eftersom de hade åldern men jag tvivlade på det ändå.

Tystnaden i bilen höll sig och jag var hela tiden rädd över att kolla åt Omars håll utifall han skulle möta min blick. Tänk om han tänkte på samma sak som jag gjorde?

Jag visste inte hur långt det var kvar av färden beroende på hur länge det skulle fortsätta vara tyst. Jag bröt tystnaden med en fråga som inte blivit ställd. "Du pratar sällan om Nr 2", sa jag. Han svarade inte och det gjorde mig orolig. Tänk om jag förstört nåt mellan mig och Omar? Jag ville få igång snacket så fort som möjligt. "Vad hände?" Frågade jag. Att detta var ett obekvämt samtalsämne gjorde han klart för mig via hans blick. "Hon svek mig", svarade han. "Jag trodde det var du som svek henne", sa jag. Jag ville inte verka jobbig med för många frågor så jag ställde en sista som krävde ett långt svar och var något som jag ville veta. "Vad gjorde henne så speciell?" En suck ifrån Omar kom. Men det var ingen avslutande suck, utan en som förberedde för ett svar. "Hon var svår. Mystisk, hade humor, djup, sexig. Hon fick mig falla", jag skakade på huvudet. "Bara falla? Älskade du inte henne?" Jag tänkte tillbaka på det Oscar berättat. "Wille gjorde det. Och hon valde honom", sa han. Denna bit stämde inte i jämförelse till den jag hade hört. Oscar sa att de båda slogs om henne tills hon dog på grund av Wille. Men om hon valde honom istället för Omar borde väl han varit nöjd? "Varför dödade han henne?" Frågade jag. Omar ryckte på axlarna men jag anade att han egentligen visste varför.

Jag bytte då samtalsämne till besöket hos spåkvinnan. "Du tror inte på förbannelsen med Manny?"

"Nej." svarade han kort. Jag tystnade efter att jag upptäckt att endast jag kom med frågor och alltid fick vara den som höll upp samtalsämnet. Jag förväntade mig inte att han skulle säga något men besviken blev jag ändå när vägen hem förblev tyst. Det var först när vi var på kvarteret som det hände. Han sa egentligen inget men för mig var det tusen ord. Han gav mig en blick, en bestämd, allvarlig som tydde på det som tidigare hänt och dess händelser skulle hållas tyst om. När vi svängde in på uppfarten öppnades ytterdörren i samma stund som vi körde in och ut kom först Felix med både Oscar och Ogge bakom sig. Ansiktsuttrycken på alla var spända och aningen arga. Men Felix var överlägset på värst temperament av alla. Hans rörelser och sammanbitna käkar var inte att gå miste på. Men det tycktes inte vara något som skrämde Omar. "Fellee", skrattade han medan bilen stannade. när jag klev ur var Felix redan framme vid mig. Han omslöt mig i sin famn. "Är du okej?" frågade han. Jag nickade men tycktes trots det inte övertyga Felix tillräckligt. Han hade haft huvudet mot min nacke när han höll om och nu när han släppte hade han ett bistert veck i pannan. Han måste känt doften av en annan parfym som inte var min. Jag hoppades det var Whiskeyn som han känt av men då skulle han väl inte ha reagerat som han gjorde? Hans ögon svartnade ännu mer än vad de redan var mörka av ilska. Men det var inte mig han var arg på. Han släppte mig med en min som redan utvecklats till hat. Han var snabbt framme vid Omar. Vad som hände hörde jag inte men det tydde på slag. Jag var tvungen att gå runt bilen för att se vad som verkligen hände. De slogs. Jag kunde inte riktigt finna en vinnare men överdrivet våldsamt var det inte. Snarare brottning och fighten om vem som fick övertaget var priset. Jag vägrade stå stilla som en pinne men förstod att lilla jag knappast kunde få dem sluta. Jag slapp ens ta steget när Ogge och Oscar slet isär dem från varandra. "Vart fan tog du henne?!" Ropade Felix. "Felix, lugn inget hände inget. Vi var på en restaurang", sprang jag fram och sa jag lugnande. Jag ljög inte. För det var en restaurang som råkade ha en bar. Jag förstod att Felix måste trott något annat och jag gjorde allt för att han inte skulle tro det. Inget hade ju hänt.

Nu var de ovänner på riktigt och jag kände mig som skyldig till det. Deras blickar de gav till varandra var allvarligare än så. Det måste ha varit samma blick som djävulen och Gud gav till varandra när de skildes åt. Den blick som talade om att de var emot varandras levnad, äkta fiender, hat som alltid skulle finnas föralltid och den gnista som tydde på att de aldrig skulle bli vänner igen.

Jag vet inte vart Omar stack men snart var iallafall Felix, jag, Oscar och Ogge inne i huset. Felix hade ogärna lämnat mig ensam och var nu antingen alltför förbannad för att prata med mig eller förmådde han sig bara inte. De var nere i källaren. Var Diana och Wille var visste jag inte ännu men att de skulle vara borta såhär länge var förvånande. Jag var i köket och gjorde i ordning en toast. Till den tog jag en cola innan jag gick ner till källaren. Det var lugnt där nere. De satt i soffgruppen. Jag satte mig bredvid Felix som la en arm om mig. Han kysste mig på kinden och viskade "Förlåt".

"Nå, var det kul att hänga med Omar?" Frågade Oscar. "Var det roligt på 'restaurangen'?" Frågade Ogge lika retligt och la en särskild betoning på just 'restaurang' som om han anade något annat.

(LÅTTIPS: Muse-Supermassive black hole)

"Vi var faktiskt inte bara där", sa jag. "Inte?" Sa Felix. "Vi var i gympahallen", sa jag glatt. Ansiktsuttrycket förändrades på dem alla som om det vore ännu värre. Felix suckade mörkt. "Vad gjorde ni där?" Frågade han. "Vi kollade träningen på kickboxning", sa jag. Det hade effekt på Felix och fick honom till att rycka till. Han reste sig "Jag kommer snart", sa han lugnt när jag höll tag i hans hand. Han försvann uppför trappan och jag anande vart han skulle. "Vad var det där om?" Frågade jag till de övriga som var kvar. "Var det kul att titta på träningen?" Frågade Ogge och log lite. "Vad gjorde Omar under tiden?" Frågade Oscar med samma leende. De dolde något. "Brukar Omar se på träningarna?" Frågade jag. "Ibland", svarade Ogge. Jag fick noga tänka efter inför nästa fråga. "Har Omar lärt sig slåss genom att titta på träningarna?" En fnysning i blandning av ett skratt hördes från Oscar. "Snarare han som lärt de som tränar". Jag rynkade ögonbrynen och såg förvirrat på båda två. "Han har gått i kickboxning förut och var typ bäst av alla och i hela gruppen. Men han ville aldrig visa upp sina talanger på tävlingar eller så. Han har haft det nästan som i hemlighet", förklarade Ogge. "Så varför slutade han?" Frågade jag. "Han slutade inte. Han blev utkastad och avvisad på grund av övervåld och olagligt utförande av kampsporten utanför träningarna. Och när han slutligen blev bättre än lärarna så inte ens tränaren kunde stå i försvar mot honom så fick han inte längre fortsätta", berättade Oscar. Jag lät det sjunka in. Så Omar var alltså mästare i kampsport. Detta förklarade blickarna han fick av tränaren och alla elever inne på arenan. "Men självklart lyder han inte reglerna. Han tränar fortfarande", sa Ogge. "Gör han? Jag har aldrig sett han göra det", sa jag förvånat. "Han är mycket diskret med det och för det mesta är det riktiga fighter som han får chansen att träna", sa Oscar. Jag insåg då att jag visst sett Omar 'träna'. Alla de gånger då han slog ner folk. Tex På Dannes fest, när vi var inlåsta i förrådet och han räddade oss. När jag blev våldtagen och han kom. Räddade han mig då egentligen eller ville han bara döda mig? Nej, han räddade mig. Så var det. Punk slut.