Just A Game

Kapitel 113

DIANAS PERSPEKTIV

"Vilka krafter har Manny?"

"Jag vet inte".

"Hur mycket tar han i bänkpress?"

"Jag vet inte".

"Hur gammal är han?"

"Jag vet inte".

"Hans efternamn"

"D/e. Magnus D/e".

"Bra."

"Vad är hans plan?"

"Sluta".

Omar och jag turades om att ställa frågor, vilket fick Kalle att hela tiden vara se neråt. Tillslut låg hans huvud begravt i hans händer mot bordet och han jämrade illa. Omar suckade tungt och såg upp i taket. "Jag börjar förstå att du inte vet ett skit". Kalle lyfte på sitt bleka ansikte och stirrade. Han darrade på orden "Jag får inte säga".

"Hur delar Manny ut information till dig?" undrade Omar. Kalle blev ställd "Han har folk som gör det åt honom".

Omar tittade lite märkligt på honom "Så hur bra är du polare med han?"

"Inte så bra men..", började Kalle men tystnade sig själv. Omar stirrade sarkastiskt och uppgivet omkring sig innan han kan lutade sig tillbaka och drog en hand genom håret. Han blickade mordhotiskt mot Kalle med svarta ögon och jag kunde se hans hand närma sig kofoten. "Vänta!" sa jag. Jag satte mig tillrätta i jämte med Kalle. "Hur ofta träffar du Manny?"

"Jag träffar honom inte riktigt".

"Hur många gånger har du träffat honom?"

"Faktiskt aldrig", skrattade Kalle. Omar såg ut att vilja explodera.

"Har du någon gång pratat med honom?" fortsatte jag.

"Nej".

"Har du någon gång sett honom?"

"Faktiskt inte.. Men en gång var jag supernära hans svit när han var där!" sa Kalle stolt. "Hur nära då?" Frågade jag ivrigt. Kalle tänkte efter. "Kanske på 250 meters avstånd".

"BFFs", himlade Omar med ögonen.

Jag suckade och lutade mig tillbaka lika uppgivet som Omar. Allt verkade nu hopplöst. Hur skulle vi någonsin kunna spåra Manny?

"Kan jag gå nu eller?" undrade Kalle och reste sig. Men då flög Omar upp, var snabbt framme vid honom med en rak höger i magen och ett fast strupgrepp om halsen. Han spände käkarna, musklerna och lyfte upp Kalle mot väggen som en fjäder. "Din puls är hög just nu. Jag kan välja mellan att skära upp din hals och låta dig förblöda eller trycka aningen hårdare så du inte får luft.. Det är ditt val", Omar lät precis som en tyrann. Jag kastade mig från stolen och bara stirrade för mer vågade jag inte göra. Kalle gjorde heller ingenting annat än att skippa efter luft. "Kalle, säg bara sanningen!" ropade jag desperat. Kalles neutrala färg hade försvunnit helt och en rödare ton trängde snabbt fram och spred sig vidare över hela huvudet. Något hände i Kalles ansikte. Han ansträngde rösten för att ljudas fram. "Manny.. Han..han tillverkar en...cru.. Crusseanarmé..!"

Omar släppte taget. Kalle sjönk ihop på golvet med sin egen hand beskyddande om halsen. Han hostade kraftigt medan han skippade efter andan och sakta återgick till sitt normala hudpigment. Omar vände sig om och sjönk in i sina egna tankar med tummen och pekfingret under hakan.

"Till vad?" undrade jag men Kalle kunde inte svara. "Vi måste berätta för de andra", sa jag sedan till Omar. Han svarade inte, om han ens hört. "Vet du vars d/n är btw?" frågade han och vände sig mot mig. "..Hon promenerar", sa jag efter att ha kommit på vad jag skulle sagt till Felix. Omar nickade till svar.

"Ska vi släppa ut Isac nu?" undrade jag.

DITT PERSPEKTIV

Jag satt och tänkte tills tanken slog mitt huvud. "Det här botemedlet mot Crusförbannelsen som Georg Molander kom på, kan vi på något sätt ta reda på det?" undrade jag. Maya såg lite tvivlande ut. "Det vet jag inte hur man gör", sa hon "Vi kan nog utgå ifrån att botemedlet var direkt dödande för om ett botemedel mot förbannelsen fanns så skulle jag ha känt till det", svarade hon. "Så du säger att 'botemedlet' inte var något botemedel utan ett slags gift?"

"Där har vi det!" sa Maya precis som om hon fått en idé "Om 'botemedlet' är en fara för crusseaner, dödligt så borde självklart du vara allergisk mot det", hon lät väldigt uppspelt och hennes åldersrynkor log brett. "Hur menar du?" frågade jag som fortfarande inte hängde med. "Vi gör bara ett simpelt pricktest för att se vad du är allergisk mot" förklarade Maya. "Men det går väl inte? 'Botemedlet' kan ju vara precis vad som helst. Vi kommer behöva testa alla ämnen i världen", sa jag. "Jag kan fortfarande utföra trollformler som kan klura ut allt du är allergisk mot", blinkade Maya.

DIANAS PERSPEKTIV

I trappan hördes steg och snart kom Wille ner och in i köket. Han var nyvaken och gnuggade sig i ögonen. Jag kunde inte låta bli att anmärka på att Lillian inte var med honom. Visserligen borde jag varit svartsjuk men uppenbarligen var jag inte det. Fast det hindrade mig ändå inte från att vara nyfiken. "Var är ..hon?" undrade jag. Wille såg ut att vara lika undrades som jag när han skakade lite tvekande på huvudet. "Vad håller ni på med?" frågade han och syftade säkert på Omar som stod och försökte vräka ur Kalle lite till. "Vi ska släppa ut Isac", sa jag lite halvt leende. "Ska ni?" frågade Ogge som kom nerför trappan tillsammans med Oscar och Felix. "Men var inte han redan frisläppt?" frågade Oscar.

Felix såg sig lite omkring. "Var är d/n?" undrade han. "På promenad", svarade jag. Felix nickade kort. Ett tungt gnisslande och skrapande ljud uppstod när Omar tillsammans med Kalle öppnade frysen. Inget hände. Inte förrän Omar busvisslat. Då kom en mager liten kille ut. Han såg inte så värst skadad ut, mer oskadd. Men så efter att Kalle kramat om sin bror upptäckte han något.

"OMG hans fingrar är borta!"

"Omg hans hand sitter kvar", sa Omar. Kalle blev röd i ansiktet. "Vad har hänt med hans fingrar?!" röt han. "Dom råka trilla av", sa Omar med en axelryckning. "Trilla av?!"

"Han klämde dom i dörren?"

"Var är hans fingrar?!" Fortsatte Kalle. "Jag gav dom till hunden", sa Omar ganska ickebryende.

"Vi har väl ingen hund?" sa Oscar.

"Nä, juste..".

"Men var är hans fingrar?!" skrek Kalle.

"Hur fan ska jag veta? Du får la be din brorsa hålla reda på sina egna fingrar".

Isac stod helt hjälplöst bredvid och lyssnade på samtalet. Han verkade knappt berörd. Kalle var beredd att gå i attack mot Omar men Ogge och Felix sprang emellan dem. "Du har fått din brorsa så gå nu innan någon mer blir skakad", sa Felix. Kalle reste vresigt på ryggen och tog sin bror under armen. Jag sprang ut i hallen för att säga hejdå till Kalle men det enda han hade och ge mig var en fnysning. Det small rejält i dörren när de lämnade.