Just A Game

Kapitel 129

"En katt?" jag såg frågande på Diana som gosade ner hela ansiktet i pälsen. "Ja, vår nya familjemedlem", svarade hon stolt. Den svarta varelsen i hennes armar var lika storvuxen som de flesta katter, dock var denna svart. Oerhört svart var den och det som utstrålade den skrämmande glimten hos den var nog ögonen. Gula som citron eller starka reflexer. Kattdjuret såg på mig med sina skräckinjagande irisar. Det var något med betraktandet jag inte helt trivdes i. En obehaglig känsla kröp sig över axlarna upp mot tinningarna. Åsynen fick mig att påminnas om Maya Cornells katt men hennes hade varit långhårig, vilket man inte kunde påstå om den här.

Diana strök med handen från nacken ända ut på svanskotan. "Vill du hålla den?" undrade hon glatt. Jag tvekade för jag ville inte och det ville nog inte heller husdjuret så jag avböjde. Vi satt i ett rum på tredje våningen, den våning jag inte vistades på för ofta. En stor utböljande fåtölj som säkert kunnat rymma tre personer hade Diana satt sig i. Hon såg ut som ett litet barn i den. Den lediga soffan mitt emot, på andra sidan det låga träbordet hade jag placerat mig halvt i. Det var lugnande tyst, kanske just för att vi var en bit bort från de andra. Men jag fick aldrig frid så långe det var tyst i ett hus på sju personer där därtill majoriteten hade egenskapen att kunna väsnas. "Hur är det d/n?" undrade Diana "Du ser så fundersam ut." Jag förstod inte innan hur misstänkt mitt uttryck kunde tolkas men så sedan insåg jag att hela min kropp vänts åt samma håll som mina tankar och jag höll handen ställande över munnen. "Jag är rädd för hemligheter", förklarade jag, "att nåt kommer hända."

Diana skrattade bort det med sitt läppglansiga leende. "Jag tror inte nåt alls kommer hända. Vi är trygga och helt nytt liv har startat för oss. Alla känner nog samma sak." Jag kunde inte annat än hoppas på hennes bästa även fastän jag anade annat än henne. Jag kunde bara inte glömma det Maya berättat för mig och visat. Döden var nära.

"Jag måste prata med dig, d/n", Diana såg på mig med den min hon alltid haft då vi hade våra tjejsnack, "det finns så mycket som jag..", tystnaden avbröts av hur Oscar kom uppför trappan i en väldig fart. Han var klädd i svarta shorts i mjukt tyg, en mörkblå t-shirt, löparskor och ett svett armband i vit och svart från Nike vilade på hans handled. Han var redan svettig. "Är du redo?" frågade han Diana. Hon fnissade och reste sig upp. Katten i knät hoppade ner. "Aj-aj kapten", svarade hon på ett annat sätt än vanligt. Det tycktes vara något internt mellan dem eftersom de båda hade lika roligt åt det såsom de skrattade. "Oscar och jag ska börja träna nu", berättade hon. Jag visste vad hon pratade om och nickade intresserat. Diana skulle säkert bli bra på att fajtas. Hennes betyg i idrott var redan högt och hon hade under en period på skolan blivit känd för att ha klått upp en trakasserande kille.

Katten som återstod på platsen såg på mig med gula ögon. Den var inte tillmötesgående men slutade heller inte titta. Jag vände bort för att slippa se den.

FELIX

Bara man andas lugnt så går allt lugnt, intalade jag mig. Men d/n skulle nog inte ta det så lugnt även om jag bad henne till det.