Just A Game

Kapitel 75

Vad som hade hänt var fortfarande för mig ett mysterium. Men nu låg jag ner i soffan. Jag gläntade på ögonen och fick se att Felix satt vid min sida. Han såg orolig ut men lättad över att jag vaknat. Ett svagt minne av hur allt snurrade och svartnade för ögonen klarnade nu fram i huvudet. "Du svimmade", sa Felix och strök mig över kinden. Jag blev genast likblek. Inte på grund av att jag svimmade nej, utan på grund av anledningen till att jag svimmat. Jag anadades häftigt som om luften blivit kvav och reste mig snabbt. Resten av alla rummet upptäckte nu också att jag var vaken men visste nog inte hur de skulle hantera min reaktion. Jag svettades och drog nervöst i soffdynorna så mina händer inte skulle få frispel som resten av kroppen redan hade. Ryckande kom i form av hickande över hela kroppen. Jag visste inte vad det var. Om det var min psykiska reaktion eller kroppens reaktion som just fått reda på att jag inte var människa. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta för både och kom ut ur mig samtidigt som jag stakande intalade mig sanningen. Det kunde inte stämma, det var inte möjligt, det var en omöjlighet. "D/n, lugn", sa Felix som kom fram till mig när jag var på väg att börja skrika och tvingade mig till att krypa upp i hans famn. Jag höll i hårt i honom runt halsen. "Det är inte sant", sa jag. "Schh..", sa Felix och smekte mig över ryggen. "Jag är fortfarande mig själv, ingen crussean. Jag är d/n", upprepade jag gång på gång som en psykolog för mig själv. Felix tittade djupt in i mina ögon. "Det är klart att du är dig själv. Du har inte förändrats, du kommer inte göra det, du kommer alltid vara min d/n", jag ville tro honom, låta mig drunkna i alla hans ord men det gick inte. "Felix, jag är inte människa!" Och nu grät jag. Tårarna strömmade ut och nerför kinderna blandat med mascara samtidigt som rösten brast. Felix var snabb med att dra in mig i sina omfamnande trygga armar. Resten av gänget som tidigare varit utspridda i rummet slog sig ner i soffan tillsammans med oss. "D/n, det är lugnt. Vi har ju den där boken och i den står allt om förbannelsen", fortsatte Felix och lyfte försiktigt bort mig så vi kunde få ögonkontakt. Jag såg stirrade på honom och förberedde mig på ett storgråtande. Allt som prästen sa drabbade mina hjärna nu. 'En crussean och människa kan inte få barn.' Jag hade alltså inne framtid tillsammans med Felix. Felix såg att jag drog in och förberedde mig men jag vägrade låta minsta lilla tår tränga fram. För då skulle jag också tvingas berätta för Felix. Jag bet stadigt och hårt i läppen som ett strängt nej till alla känslor. "Vad vet du redan?" Frågade Oscar. Jag satte mig tillrätta och andades lugnt så jag skulle kunna tala i normal ton. "För det första måste vi alla kunna lita på varandra och hålla ihop. Och att ingen heller lockas av att vilja ha förbannelsen för det är ingen lek. Den är livsfarlig och man dör om man gör besvärjelsen och inte är ..", jag avbröt mig när jag upptäckte att inte ens alla var samlade. "Var är Omar?" Frågade jag. "Han stack", sa Ogge. Jag nickade och släppte en kort suck. "Jag vet inte så mycket om förbannelsen..", sa jag. "Vi kanske borde läsa boken en och en då?" Föreslog Felix. Jag nickade. "Men inte ikväll, godnatt", Oscar och Ogge reste sig för att gå. Det gjorde Diana med och Felix ville ha med mig upp men jag lovade att komma sedan. Wille var kvar och såg på mig. "Vet du om du har någon kraft ännu?" Frågade han när de andra gått. "Kraft?" Upprepade jag fast jag mycket väl visste vad han menade men frågan var bara hur han kunde veta. "Ja? De med genen brukar ofta ha en kraft", sa han. Jag såg mörkt på honom "Och hur vet du det?" Han svalde hårt och stirrade neråt. Jag reste mig ur soffan trots att yrandet knappt försvunnit. "Du visste om förbannelsen. Du har vetat om den hela tiden!" Sa jag och kunde på hans reaktion ta reda på att det stämde. "Jag vet inte vad du pratar om", sa han och vände om. Men jag tänkte inte låta honom gå. "Det var Nr 2 som berättade, eller hur?" Frågade jag. Han sa inget men stannade upp och fastän hans rygg var mot mig kunde jag se hur hans käkar var spända. "Du kan inte ljuga. Jag har pratat med Omar", sa jag fastän jag knappt gjort det. "Omar vet inte ett jävla skit!" Morrade Wille. "Och det gör inte du heller", med de orden gick han iväg. "Lilian lever", var det enda jag behövde säga för att Wille skulle tvärvända om emot mig. "Wille, vad var det Egentligen som som hände mellan dig, Omar och Nr 2?" Frågade jag.