Just A Game

Kapitel 11

Diana tog upp koftan och la den om sina axlar.

"Har Wille gjort det här?" Sa jag stirrandes. Hon svarade inte utan ställde sig på en stol för att komma åt tekopparna. Jag frågade igen och hon ignorerade. "Diana!" Skrek jag. "Vafan!" Skrek hon tillbaka när jag drog i henne. "Jag vet inte varför, okej?!" Hon satte igång tekokaren och vände sig mot mig. "Det läker" sa hon lite lägre. Jag spärrade upp ögonen. "Nej. Vi måste göra nåt" sa jag och min hjärna kokade av blandningar med halshuggning, kasstrering, inälvorna uppspikade på hans vägg eller håla kroppen med påle. "Nej" sa Diana kort och lämnade rummet. Teet var klart.

Jag hade hade haft fördomar om alla Dianas killar genom tiderna och Wille hade tillochmed fått bonus. Men nu fanns det inga bort förklaringar. Wille måste på fullaste allvar vara en psykopat. Frågan var bara hur vi skulle hantera situationen. Jag var rädd för att Diana var beredd på att ge honom fler chanser, vilket kunde sluta med att hon var död. Alltså måste vi vara riktigt snabba och smarta och hinna döda honom först. Mina planer bröts av ringsignalen till min mobil. "Hallå?" Svarade jag hastigt. "Hej, har ni löst problemet?" Frågade Ogge. Svaret var långt ifrån ett 'kanske' och kunde inte förvrängas till något positivt. "På god väg" sa jag. Jag tror han skrattade lite i andra änden, han hade ju ingen aning om hur det var. "Jag tänkte fråga om du ville käka med oss på donken" sa han. Jag övervägde beslutet men kom på att Ogge kände Wille. Han måste ju få veta. Vi bestämde tid och plats. Jag bad honom också möta mig utanför.

Innan jag lämnade lägenheten fick jag Diana till att låsa och inte på några omständigheter lämna sitt rum. Jag sa inte vart jag skulle för det kunde få henne på andra tankar. Jag hade inte tid att fixa mig eftersom risken att Wille skulle hitta på nåt hängde i luften.

På vägen hann jag tänka igenom hur jag skulle säga det. Hur nära vänner var det? Bästa? Jag kunde föreställa mig hur det skulle kännas om nån berättade för mig något så oväntat om Diana. Då vet jag inte vad som hänt. När jag var framme blev det hela inte som planerat. Ogge stod precis utanför ingången. Jag gick fram till honom och fick en kram. "Så vad ville du säga?" Frågade han leende. Det kändes inte alls läge för det jag skulle säga, men det måste ju fram. Diana kunde ju göra vad som helst just nu. Och den risken ville jag inte ta. Om jag sa det lugnt men kort kanske han kunde smälta in det och inte överreagera. Jag tog ett djupt andetag. "Din kompis, Wille han.." Jag avbröt mig tvärt när jag såg in genom fönstret på McDonalds. En klump fastnade i halsen. Julia och Danne satt vid ett tvåmannar bord och matade varandra med pommes frites. De hade inte sett mig. Och det ville jag inte att de heller skulle göra. Jag svalde klumpen i halsen. Ogge såg frågande på mig. "Jag måste gå" sa jag. Han höjde på ögonbrynen. "Tennisträning" sa jag och började springa. Jag kände mig fånig, hemskt fånig. Så här gör väll ingen som säger att man är över sitt ex? De flesta skulle ha gått in dit för att få det bevisat. Men jag kunde inte. Jag älskade Danne. Och när det släpper är det olidligt. Det som folk brukar säga: dra av plåstret fort i ett ryck så gör det mindre ont. Jag önskar det var så. För mig hade plåstret nu dragits i evigheter och det gjorde ont och sved hela tiden. Jag vet inte hur lång bit av plåstret det var kvar. Nu visste jag att det inte var över. Jag åkte hem till mig. När jag kom innanför dörren satte jag mig på golvet med mobilen handen. Jag bläddrade bland fotona på de bilder som togs under de senaste sju månaderna. En bild när Danne håller fast mig och kysser mig medan jag kämpar leende emot, fastnar jag på. Jag minns när den var tagen. Det var en av hans kompisar som tog bilden när Danne övertalade mig att sova över hos honom för första gången. Tårar trängde fram i mina ögon och föll ner. Det var den kvällen jag blev av med oskulden.

Jag förstod att jag förr eller senare måste släppa taget om honom. Jag visste bara inte hur. Sakta reste jag mig och gick ut i köket. Mamma hade lämnat en lapp på bordet där det stod något om jobbet och att hon blir sen. Jag la undan lappen så hon förstod att jag varit hemma och sett den. Bytte kläder gjorde jag också innan jag åkte till Diana. Men på tunnelbanan mötte jag oväntat Ogge. När han klev på letade jag snabbt efter en tidning eller nåt. När inget annat än handväskan till en tant var tillgänglig, skulle jag resa mig och gå till nästa vagn när han upptäckte mig. Jag bet nästan av tungan. Han såg med en konstig min innan med raska och snabba steg började gå mot mig. När han stannade satte han sig inte. "Tennisträning?" Sa han sarkastiskt. Jag hittade snabbt tröjan att pilla med. "Om du inte vill va med mig kan du väl bara säga det istället för att ljuga?" Fortsatte han. Jag såg upp på honom. "Det hände en grej" sa jag långsamt. "Vad?" Sa han. "Det är en långt" sa jag. Han satte sig ner bredvid mig. Det här var läget. inget kunde förstöra nu. Och om en förändring skulle ske så måste det ju fram. Jag andades in och sa lugnt vad som hänt med Diana och vad Wille gjort. Under hela tiden när jag berättade såg han allvarligt på mig. Han verkade inte ett dugg ledsen. Knappt förvånad. När jag var klar nickade han bara och sa okej. Jag blev faktiskt irriterad på honom. Man får höra att ens kompis nästan har ihjäl någon och de enda man har och säga är 'okej'? När han inte sa något mer blev jag nervös. Tänk om han faktiskt var ledsen? Vissa kan bli så ledsna att de inte kan göra nåt, man bara lever vidare som vanligt. "Så vad ska jag göra?" Frågade jag. Han suckade. "Jag måste gå. Fixa grejer och sånt, du vet" sa han och log snett. Jag bara stirrade på honom är han vände sig om och gick.