Just A Game

Kapitel 112

DITT PERSPEKTIV

Jag suckade när tankarna nådde mig om allt som egentligen försiggick. "Hur är det?" frågade Maya. Jag log lite påkommet. "Allt, det är så..", jag suckade igen "Kan inte bara jag få blunda så kan någon väcka mig när allt är över, eller åtminstone när det är dags?" Det var nog vad jag egentligen önskade nu.

"Dags för vad?" undrade Maya.

"Strid. Eller det måste det iallafall vara för hur annars ska vi få ett slut på detta?" jag fnös "Vi vet inte ens vad han vill men hela tiden dyker det upp saker som gör oss mer och mer förvirrade". Maya såg neråt och verkade begrunda det jag sagt.

"Du kommer snart få veta allt och alla detaljer", sa hon. Det fick mig spärra upp ögonen. "Men du kan ju inte spå tiden längre. Hur kan du då veta?", sa jag.

"Jag har redan spått ditt liv en gång och det räcker", svarade hon. Jag bet mig i läppen tvekande innan jag ens öppnade munnen för att ställa den fråga jag ville ställa men redan då såg jag på Maya att hon visste precis vilka ord som tänkte passera mina läppar. "Varför säger inte du, varnar mig för vad som kommer hända?" men Maya skakade på huvudet. "Det fungerar inte så, d/n. Om jag yttrar din framtid kommer den ändras i samma sekund du får veta om den. Får du veta nu vad som kommer hända så kommer det aldrig hända. Det kommer du själv se till. Du kommer bli rädd eller omedvetet gå en annan väg än den förutspådda", sa hon.

"Det blir väl visst detsamma? Om jag får veta om framtiden är jag väl förberedd?" men Maya skakade ännu på huvudet. "Du förändras hela tiden och i framtiden kommer du ha förändrats så mycket, dina beslut kommer vara annorlunda och dina åsikter också. Om du får så lite som glutta på framtiden kommer kanske du få en chock i synen av hur allt är och då vet jag inte vad som händer med framtiden. Troligen kommer den ändras och hur den ser ut kan ingen se. Du må vilja se framtiden nu men får du det stämmer inte den framtid jag visar för den ändras genast".

Jag började nu förstå vad hon menade och tänkte djupt efter. "Mitt framtida 'jag', hade hon viljat att jag skulle se min framtid nu? Är hon lycklig? Vill hon att jag ska se min framtid nu så den ändras och andra saker kan hända?" jag var ivrig i början med frågorna men nu blev jag mer och desperat. Tänk om något hemskt skulle hända? Jag ville bara veta VAD som skulle hända. Maya satt tyst i en funderarställning. "Jag tror det är bäst om du låter tiden gå och så får du se senare i framtiden vad du skulle viljat idag", sa hon sedan.

"Men då är det ju försent? Vad som helst kan ju hända i framtiden. Tänk om jag kommer ångra mig?" medan jag pratade med rädsla i rösten reste Maya sig. Hon tog sin käpp i handen och vandrade iväg till en mycket gammal byrå med hundra olika fack. Hon verkade leta efter något. Jag kom fram bakom och vittnade hur hon öppnade en dold låda i brädans dekoration. Innanför den fanns ingen ting förutom lådans golv. Det yrde upp damm då hon öppnade botten och golvet i lådan öppnades. Något blänkte därunder. Maya tog upp det, strök av det övriga dammet från det och räckte över det till mig. I min hand såg jag klart och tydligt ett fickur i guld. Det blänkte vackert i ljuset från fönstret. "Det här vill jag att du ska ha", sa Maya. Jag hade ännu inte förstått varför eller knappt vad den skulle vara bra för. "Varför ger du mig den?" undrade jag och vred på den i alla vinklar. "Tro mig, du kommer komma att ha användning för den i framtiden", Maya log och slöt mina händer om den lilla mackapären.

DIANAS PERSPEKTIV

"Jag vet inte har jag ju sagt! Snälla tro mig!" gnällde Kalle. Jag visste inte hur många gånger Omar upprepat samma meningslösa frågor angående Mannys vapen, träningsrutiner och nötallergi. Kalle svettades och var våt i både pannan och håret. Jag såg bedjande på Omar som inte såg tillbaka. "Jag tror dig", sa Omar med en röst som inte riktigt passade in till vad han sa. Han satt slappt i stolen, nästan liggande med fötterna på bordet. Kalle såg nervöst upp. "Är du beväpnad?" undrade han. Omar kastade en låg blick mot honom men svarade inte. Så reste han sig plötsligt och satte sig anständigt med armarna korsade över bordet. "Vad vet du om Manny?" Omar var allvarlig och rörde inte en fena medan Kalle bara andades tyngre och tyngre. "Sluta", stönade han och lät på rösten som om gråten var nära. "Vet du, jag har en sån där supermysig bogseringslina i bilen. Tänk om jag skulle hämta den och binda fast dig på spisen", han verkade fullt seriös på uttrycket, log inte minsta lilla. Hans beceeps spändes omedvetet under den svarta t-shirten och avslöjade att han redan var på väg att resa sig. "Nej, snälla! Jag berättar!" vädjade Kalle.

DITT PERSPEKTIV

"Du ska egentligen inte ens tro på det med spådom och framtiden", sa Maya medan hon vevade runt med skeden i tekoppen. Det var överraskande, speciellt att det skulle komma från hennes mun därtill. "Vad menar du?" frågade jag. Maya ryckte lite på axlarna "Tiden är så oförutsägbar. Den kan ändras eller inte. Man vet aldrig. Det beror helt enkelt på vad man gör, vilka beslut som fattas. Ingens framtid är självklar.. Så egentligen är det med spådom bara en skröna". Jag nickade eftertänksamt.