Just A Game

Kapitel 80

Jag skulle i vilket fall härifrån nu med detsamma. "Hejdå", sa jag. "Vart ska du?" Frågade mamma. "Hem!" Sa jag och var redan i hallen så polisen i huset kunde höra oss. "Ånä, du ska ingenstans. Du bor här och här stannar du!" Sa mamma. "Okej, jag ska ut med kompisar", sa jag och började fiffla med skosnörena. "Nej, för du har utegångsförbud!" Var mamma snabb med att säga. "Vart ska du?" Peter hade reste sig och stod nu jämte med mamma och låtsades väl vara någon slags förälder han med. "Till min kille", sa jag. "Vad heter han?" Frågade Peter. "Danne", sa jag rappt för att inte skapa någon större reaktion hos henne. Jag hade inte berättat att vi gjort slut och hon minns nog oss fortfarande som ett par. "Jag måste i vilket fall hämta mina saker hos honom", sa jag. "Nej, för du kommer stanna där då", protesterade mamma. "Du får väl lita på mig!" Sa jag och öppnade dörren. "Om du inte är tillbaka inom en halvtimme så far Peter ut med en patrullbil och hämtar dig!" Ropade mamma efter mig.

Det var tyst och mörkt utanför Ogges hus. Alla hade väl redan gått och lagt sig antog jag. Det var likadan stämning innomhus upptäckte jag så fort jag passerat den olåsta dörren. Jag smög uppför trappan med tanken på att alla sov men vad jag inte visste då var att tre personer var vakna. Den förste vakna mötte jag i trappans slut, på samma ställe som jag senast mött henne och hon hörde definitivt inte hemma här. "Hej, d/n", sa Becca och hade tack gode gud inte på sig samma tröja som senast. "Åk hem", sa jag. "Jag är redan hemma", sa hon och bredde armen över stället. "Vem har tutat i dig det?" Fnös jag. Hon tog ett kliv närmare mig och såg på mig som om det var synd om mig. "Medan du var borta hade vi en omröstning här om jag fick stanna här eller inte", sa hon dämpat. Jag visste inte om jag skulle lyckas kunna vara i viskande ton längre för nu skulle jag få ett utbrott. Jag önskade att jag som crussean valt en kraft som kunde plåga henne rejält just nu. Men jag behärskade mig. "Tro mig. Du kommer inte stanna här i natt", morrade jag. Hon log när hon i mitt öra sade "Det var Felix som bad mig stanna", jag kokade men visade ingenting på utsidan mer en en kort nickning innan jag stormade in i Felix rum. Och det var i det rummet som jag mötte den andra personen som var vaken, Felix. Han sov inte, utan satt på sängen. Han såg upp på mig när jag kom in. "Vad fan gör Becca här?" Väste jag. Felix reste sig och såg ytterst allvarligt på mig. "Vi bestämde att hon fick stanna", sa han. "Bestämde du det?" Frågade jag skarpt. Han suckade "Eftersom jag och Wille får ha dig och Diana här så är det rätt att de andra killarna också för ha den regeln", Felix sa det lugnt som om det inte vore någon big deal. "Den bitchen försöker sabba för oss!" Sa jag. "Var inte barnslig", sa Felix. "Det är du som vill ha henne här. Du har inte kommit över henne ännu! Det är därför du försvarar henne jämt", sa jag och backade undan men Felix kom närmare då. Jag trodde han skulle lägga händerna om mig men han verkade tänka på annat än vårt samtal. "D/n, hon går inte ens att jämföra med dig. Jag är över henne för länge sedan och det är därför jag låter henne stanna så hon fattar det", jag ville inte tro en sekund på honom. Mitt hat till Becca var alltför starkt. "Min mamma tvingar mig att stanna hos henne och vet du, jag kanske faktiskt vill det nu", jag ville det skulle ha effekt på honom och det hade det, men inte på det sätt som jag förväntade mig. Det var som om det nästan var en glad nyhet i hans fall. "Bra." Sa han kort. "Har det hänt något?" Frågade jag och tog upp min väska från golvet. "Åk bara hem", sa Felix. Jag

trodde han skulle nobba mig helt men precis när jag passerade honom hann han slänga in en snabb kyss på min panna. Något var helt klart fel för på detta vis hade Felix aldrig bettet sig. Jag var inte arg, bara orolig och rädd för nu höll han något hemligt igen.

Jag pustade ut när Becca inte syntes i korridoren. Nu kunde jag diskret tassa ut ur huset. Det var mörkt i hela huset, vilket sällan hände. Alltid var lysena tända för vi brukade dygna för det mesta och sova lite när vi kände för det. Men nu verkade det som om alla sagt en sovtid och den verkade också alla följa..trodde jag. När jag passerade köket lyste det där inne. Jag kikade in och där satt han med en öl i handen, den tredje personen som var vaken. (LÅTTIPS: Plumb-Cut) Men det var inte Enestad som sist utan denna gång var det killen som inte tänkte hålla på sovtiderna, han var säkert inte ens med när de sattes, han med mobilen i handen, han som jag inte sett på länge, han som jag inte pratat med på säkert en vecka och han som jag egentligen nu borde ignorera, gå förbi och gå hem. Men nej, jag ignorerade inte honom.