Just A Game

Kapitel 94

Vi hade ingen direkt plan över hur vi skulle göra men vi visste iallafall endel saker som behövde följas. Att vi så enkelt så möjligt skulle smälta in bland alla främlingar och sedan lista ut vem den där Isak skulle möta upp. Själv kunde jag tycka det var lite väl oplanerat eftersom vi när hade någon aning om vilka han skulle träffa, inte minsta ledtråd. Men Felix sa att antingen han eller Omar säkert skulle känna igen någon. Vi skulle också försöka ta det riktigt lugnt med alkoholen, men framför allt med umgängen. Alla fester vi senast varit på hade alltid haft sina problem och otrevliga saker hade inträffat.

Jag satt på högsta plan, femte våningen på Oscars hus. Det var en altan på taket som hade swimmingpool och solstolar. Det var varmt, inte badvarmt på grund av den svala blåsten men ändå soligt. I mitt knä låg boken från min släkting Orvar. Jag hade slagit upp en av de sista sidorna jag visste att de andra inte hunnit läsa. På den sidan stod information om förvandlingen. 'Från människa till crussean' eller 'från crussean till crussean med krafter'. Ända sedan jag fick reda på att Manny var min bror hade faktumet dykt upp att jag precis som han inte var människa och konstant hade jag försökt minnas mina yngsta år som barn då vår familj varit komplett. Utan resultat visade det sig, för inget fanns i mitt minnesförråd.

På den uppslagna sidan stod också den bieffekterna av förbannelsen och besvärjelserna. Hur enkelt man kunde dö om man var människa som ville bli crussean -enda räddningen var om en crussean älskade människan och att en crussean och människa inte kunde föra vidare någon släkt. Jag hade hållit undan denna sida från alla och framförallt Felix. Nu visste jag att de började i läsandet närma sig sista sidan av boken. Jag kunde inte berätta för Felix sanningen om att vi aldrig skulle ha en framtid tillsammans, med familj. Det skulle ta kål på honom, liksom det nästan gjorde på mig. Men jag hade inte tillåtit mig själv så lite som ens gråta åt saken för jag intalade mig då ständigt att en lösning alltid fanns, vi hade väl bara inte upptäckt den ännu.

Jag ville försäkra mig om att jag var den som berättade för Felix men jag var ännu inte redo för det. Hastigt och bestämt rev jag ut sidan ur boken. Jag skulle precis knöla ihop papperet då en text på den andra sidan skymtade som jag aldrig förut sett. 'Hur en crussean förintas'. Jag stirrade på sidan. Tydligen var en crussean inte lika enkel att döda som en människa. Det jag läste talade om att en crussean med krafter endast kunde förgöras med sina egna krafter. Men så länge crusseanen inte bar på krafter var den lika dödlig som en människa. En crussean med krafter var alltså odödlig.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Det ringde på dörren, tror jag iallafall. Jag hade inte vant mig vid Oscars brusande dörrklocka. Den var djupt irriterande och gav mig huvudvärk, nästan så att en alvedon vore underlättande. När ingen annan tycktes höra bruset reste jag mig från min breda sidenfåtölj vid fönstret för jag klarade verkligen inte av att höra det där längre. Men redan i hallen såg jag genom glaset vem det var som ville in. Jag frös fast i en velande ställning över om jag skulle springa tillbaka eller till ett annat rum. Jag ville inte att hon skulle se mig och tvinga mig öppna. Men avstånden var redan för långt och mitt enda gömställe i sikte var själva dörren. Jag sprang fram och kurade ihop mig vid dörrens rygg av plåt. Jag hoppades att hon inte hann se mig. Nu skulle jag behöva stå tryckt såhär tills hon gav upp och försvann. Den brusande signalen kom igen och fick mig blunda hårt. Att öppna skulle få min huvudverk att upphöra men det skulle göra allt i huset så mycket värre. Jag pressade händerna hårt mot huvudet, samt öronen när dörrklockan ljöd återigen. "Vad gör du?" Frågade Oscar som kom in från korridoren. Jag såg upp och log snabbt. "Varför står du där?" Skrattade han. Jag var påväg att svara när min huvudvärk plötsligt återvände och hela omgivningen fylldes av ett brus. Oscar gick framåt med redan fokus på handtaget "Är det någon på dörren?"

"Nej, öppna int..!" fick jag fram lagom innan dörren for upp och inför våra ögon stod Becca på trappen.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Jag hade precis tagit på mig de rätta skorna för kvällens fest när Diana stampade in i rummet. "Var har du varit?" Frågade hon med stressad stämma. "Där uppe hurså?" Frågade jag. "Bra.. Eller bra att du inte var där nere liksom. För ett tag sen asså.. Gå inte ner i källaren! .. Eller", Diana lät precis densamma som i de tillfällena hon dolde något. "Har det hänt nåt?" Jag såg på henne som nu höll handen spänt mot väggen. "Nejdå.. Men det är VÄLDIGT stökigt i källaren", sa hon med ett intensivt nickande. Jag reste mig och tog mig förbi Diana vid tröskeln. Källaren skulle bli mitt nästa stopp medan jag gick nerför trapporna men så blev det inte.

I hallen där spiraltrapporna möttes stod allihop. "Bra att du kom", sa Felix och tog min hand. Diana kom strax bakom mig med ett betydligt nöjt leende över att jag stoppats.