Just A Game

Kapitel 81

Jag ville inte vara hemma. Jag visste inte riktigt vart jag ville vara men det lutade frestande åt Felix håll och hans armar runt min kropp i hans säng där vi fick trängas med varandras kroppsvärme för att kunna båda få plats. Jag log av tanken men bet ihop av påminnelsen över att jag befann mig på ett helt annat ställe nu, hemma-som mamma kallade det. Jag föredrog att kalla det straff eftersom det var utegångsförbudet som band mig i detta hus. Jag var irriterad över att det var en polis som mamma skaffat sig. Det hindrade mig från att fly och dessutom hade han nog redan på ett sätt genomskådat mig.
Det var kanske därför som jag gjorde som jag gjorde. När jag kom innan för dörren slängde jag väskan hårt på hallgolvet, gick rakt förbi mamma och Peter som drack vin i soffan och uppför trappan. Men mamma tänkte inte låta mig vara ifred. "D/n, var ska du någonstans?" Jag stannade i trappuppgången men bara tillfälligt. "Jag ska gå och lägga mig", svarade jag. "Jag tror du tänker göra annat", sa mamma som hade rest sig. "Men det ska jag inte. Jag ska lägga mig i sängen direkt", försäkrade jag. "Ge mig din mobil isåfall så du inte frestas till annat", jag harklade mig som i en fråga. Hon hade aldrig någonsin beslagtagit min mobil och nu plötsligt försökte hon spela den förståndige föräldern. "Nej, jag behöver en klocka", protesterade jag. "Det finns en på ditt rum. Ge mig nu mobilen", mamma höll fram handen. "Aldrig", sa jag. Då reste sig Peter också. "Ge nu din mamma mobilen", insisterade han. Att han försökte spela pappa nu också var bara för mycket. Jag backade undan med ett hårt grepp om bytet och trodde inte mina ögon när Polisen kom fram och ryckte mobilen ur min hand. "Godnatt", sa mamma med samma bestämda röst som när hon var besviken på mig.
Jag var förbannad och sprang upp. Set fanns inte så mycket annat att göra insåg jag då. Jag ville läsa eller något bara för att trotsa mamma men hade varken energin eller viljan till det. Så jag bytte om till en pyjamas som bestod av ett par rosa korta shorts i rosett, samt ett mysigt linne med nallebjörn på. Det låg som första val av pyjamaser i garderoben och jag tänkte att ett engagemang av sovkläder kunde passa eftersom ingen pyjamas suttit på mig på en längre tid. Jag gick in på toaletten där sminket sköljdes bort och borstning av tänder skedde. Jag funderade på att fläta mitt hår nu när jag ändå hade tid men jag orkade bara inte och lät det istället hänga. Sängen såg faktiskt välkomnande ut nu och sömnen föll sakta över ögonen. Jag skulle precis lägga mig ner med slapp kropp under täcket när en snärtande ljud avbröt mig. Jag stannade upp. Samma ljud kom återigen och det lät som om det kom från väggen. Fönstret visade det sig. Det lät som om någon kastade sten mot det. Försiktigt gick jag fram och kikade ut. Det var knappt så jag såg på grund av mörkret. När jag såg vem det var öppnade jag genast fönstret för han skulle antagligen inte sluta annars. "Vad fan gör du?" Väste jag mot Omar som tog sats med en kunnig arm för att slänga iväg nästa. Jag såg att han med fingret pekade neråt men jag ifrågasatte iallafall. "Va?" Då visslade han i ett tjut som säkert hördes till fler än bara mig. "Schh!" Väste jag. "Kom ner då", uppmanade Omar. "Nej, varför det?" Jag ville inte och var faktiskt oroad för vad han ville. Han himlade med ögonen. "Kom bara ner", bad han trött. "Nej!" Sa jag och stängde fönstret. Jag trodde och hoppades han skulle ge sig efter det, men icke. Han försvann runt husknuten och var strax tillbaka med en stege han hittat. Jag var snabb med att låsa fönstret, men snabb var Omar också, uppför stegen som han ställt precis vid fönstret. Han knackade på rutan, vilket nu hördes allt tydligare. Jag skakade på huvudet och korsade armarna över bröstet. Han suckade. "D/n, öppna nu. Både du och jag vet att jag kommer komma in vilket som", han flinade men jag drog strängt för gardinen. Jag skulle sova och ingen skulle hindra mig, så var det bara. Men just när jag trodde han skulle lämna mig ifred såg jag i spegeln vad han gjorde med armbågen. Det var försent för att hinna stoppa även fast jag hann vända mig om så kom det väntade höga kraset av hur Omar slog sönder fönstret i splitter.
Jag satte händerna som kåpor för öronen som om det skulle hindra ljudvågorna från att komma ner. "Vad hände?" Hörde jag mammas röst ropa. "Inget!" Svarade jag. Omar petade bort skärvor som hindrade hans väg innan han krängde in. "Är du inte klok? Vad gör du här?!" Väste jag. Jag märkte hur hans blick snabbt kollade mig från topp till tå men han skakade bort det. "Du ska med", sa han och verkade själv lite förvånad. "Varför då?" Frågade jag och backade undan lite. Han suckade bara. "Nu är det bara så", men jag skakade på huvudet. "Jag tänker aldrig följa med dig", protesterade jag. "Tro mig, varken du eller jag vill de här så kom nu", sa han. "Vad tänker du göra? Varför ska jag med dig?" Frågade jag med en rynka i pannan. "Men för i helvete, kom bara nu", sa Omar och det var tydligt hur mycket han själv hatade detta. "Aldrig. Jag tänker sova nu och du ska dra." sa jag bestämt. Han suckade igen. "Jag trodde aldrig det skulle gå såhär långt men du ger mig inget val", muttrade Omar innan han med två steg var framme vid mig. Han placerade båda sina händer om min midja, lyfte och slängde mig hårt över axeln. Som ren reflex skrek jag och ville faktiskt att mamma och Peter skulle höra. Men han var snabb med att lägga en hand framför min mun också. Men människorna där nere hade ändå hört och nu kunde jag urskilja steg som dundrade i trappan. Hur det gick till förblev ett mysterium men på nåt sätt så lyckades Omar med att ta oss båda ut genom fönstret och nerför stegen. Jag sprattlade i vilda rörelser, som om det skulle stoppa honom. Han bar iväg mot bilen som var samma som han bytt sig till genom harley davidson motorcykeln och ägnade inte en tanke åt att det faktiskt gjorde ont för mig när han höll sådär. Dörren till framsätet for upp och jag slängdes in, vilket gav mig förmåga att tala. "Vad är ditt problem?! Jag ska inte med dig!" Skrek jag. Han svarade inte utan satte sig själv framför ratten i snabb takt så jag inte skulle hinna rymma. Som om jag skulle kunnat det iallafall, det fanns andra hinder. "Jag har inte ens några kläder!"
Han startade bilen som var ställd bara tillfälligt vid vägkanten. "Jag har inte skor!" Sa jag då. Han låtsades nu som vanligt inte om att att jag fanns. "Ska vi hem!" Frågade jag när han gasade iväg från kvarteret. Att han inte svarade gjorde mig arg och när han svängde höger istället för vänster som var rätta vägen till Ogge blev jag orolig. "Vart ska vi?!" Ropade jag men fick ingen reaktion. "Släpp av mig!" Jag försökte få upp dörren men Omar hade låst. Jag var rädd, rädd för vart skulle, rädd för vad han tänkte göra. Jag hade ingen aning vem Omar var efter de senaste två gångerna då jag träffat honom. Han försökte bränna mig på bål, efter det hade jag ingen kontakt med honom och när jag väl fick det så var kontakten bestående av kyssar i nacken, beröringar längs kroppen som han stod för.
Jag gav upp och lät det vara. Jag hade ingen aning om varför detta skedde men något talade för att det handlade om Felix underliga beteende. Han måste ha hotat Omar eller något för att Omar verkligen inte ville detta märktes väl.
Det var svårt att låtsas som ingenting och jag fattade inte hur Omar lyckades ignorera folk sådär hela tiden. Ett annat problem uppstod i bilen. "Jag fryser", sa jag och drog över armar och ben som hade haft gåshud en längre stund. "Kan du sätta på kupévärmen?" Vädjade jag. Han rörde inte en fena. Jag frös ordentligt och var påväg att på skarpen ropa "jag kommer frysa ihjäl!" Men det kunde jag inte göra för då skulle han också påminnas om den stund då jag verkligen höll på göra det. Det var då han som räddade mig med sin jacka och cigaretter.
Nu däremot betedde han sig som om han hellre ville ha mig död. Jag lutade mig framåt för att fixa värmen själv. Men precis innan jag hann nudda vid knappen för sätesvärmare slogs min hand bort i ett slag som fick blodcirkulationen att stoppas. Det kändes som om fingrarna på höger handen just gått av på mitten när han slog bort min hand. Jag bet hårt i tungan för att inte visa något smärta. Jag vågade inte se upp mot Omar för då skulle jag bli våt i ögonen av hur mycket jag hatade honom. Det var lika bra det, för han såg inte heller på mig.
Jag kröp upp i sätet och lät armarna omsluta benen. Det hjälpte knappt och jag beslutade mig därför att försöka sova eftersom jag ännu inte visste hur lång denna bilresa skulle vara. Det var svårt när kölden bet i främst mina bara fingrar och tår men slutligen föll ett mörker över mina ögon.

Det var ett gupp som fick mig till att vakna till. Jag vaknade inte riktigt, bara halvt. Den känslan som kommer då man inte vet om man drömmer eller ej.
Jag tänkte somna om bara direkt men ryckte till när en sak var annorlunda i bilen. Försiktigt och halvvägs öppnade jag ögonen så Omar inte skulle se att jag var vaken för skulle han upptäcka mig osovandes så skulle han troligen ändra på det som nu var nytt i bilen. Det nya som inte varit i bilen förut hade orsakat hyn på mig. Jag hade inte gåshud längre och inte stelfrusna tår heller. Jag öppnade alla sinnen och kunde då också öra det svaga bruset. En värme spred sig i kroppen, inte den som fläkten gav utan en värmande känsla. Omar brydde sig, fast bakom min rygg. Hade han inte brytt sig så hade Haninge gjort som nu, satt på både kupévärmen och sätesvärmen.